Copenhagen Gran Fondo

Efter en vecka som mest bestått av långa och stressade dagar på jobbet med lite inslag av morgonpendling på cykeln dom flesta dagarna va det dags  för årets upplaga av Köpenhamns Gran Fondo. Detta är andra versionen av loppet som är ett kvalificeringslopp för UCI världsmästerskap för veteraner i Trento, Italien i September.
Kriteriet är att 25% av dom första i prislistan är kvalificerade att starta i detta VM.

Jag kom hem ganska sent från jobbet på lördagseftermiddagen och det första jag gjorde va att blanda till en kolhydratdricka som jag gick och smuttade på.....lite senare klippte jag en till. Jag vet inte om det är vetenskapligt bevisat att det ger bättre energi...men det funkar alldeles utmärkt för mig.
När klockan ringde klockan fem kände jag mig lite trött efter att sovit lite dåligt...som vanligt när man ska upp tidigt för något viktigt. Inte blev sömnen bättre av att en av kolhydratdrickans nackdelar är att man blir så pinknödig att man är tvungen att springa upp ett par gånger under natten.
Efter grötfrukost som vanligt drog jag iväg till S.Sandby för att hämta upp Patrik och nattgästen Håkan Petersson.
                                                                   

Håkan Petersson alltid lika glad och inte minst laddad.

45 minuter senare va vi utanför Danmarks nationalarena Parken i Köpenhamn. Efter lite uppvärmning och ytterligare ett antal toalettbesök va det dags för starten. Sex startgrupper med tre minuters mellanrum va det som gällde. Jag startade i femte gruppen ihop med dom andra gubbarna i åldersklasserna 55-60 och 65.
Jag snackade lite med mina danska kompisar om dagens taktik. Dom trodde aldrig att vi skulle kunna köra ifatt dom yngre klasserna framför oss utan vi fick rikta in oss på att köra vårt eget race.
                                                                           

Målrakan

Jörgen Emil Hansen, världsmästare 1966. Idag 71 år och helt grym.Respekt.

Starten gick och som vanligt rullade det på bra från början..på helt avstängda vägar...helt otroligt. Man kan stänga av många av dom större vägarna i norra Köpenhamn. I Sverige kan vi inte ens få ett tävlingstillstånd långt ute på landet en söndagsförmiddag....snacka om kulturskillnad.
Efter sextio km kom det första grusvägspartiet som va riktigt dåligt. Mycket lösgrus som hjulen skar ner i så att det blev lite svettigt ibland! Här kom vi fatt Patrik som stått på öronen och va skitig på ena sidan och hela ryggen. Han hade slått en riktig vurpa när det va en cyklist framför honom som bara dök. Inte mycket att välja på, utan bara att blunda och hoppas på det bästa. Han hade sällskap med Håkan Petersson som hade stannat och hjälpt Patrik. När vi kom ut från grusvägen va det inte mer än 15-20 man kvar i tätklungan. Här satt det flera i min åldersgrupp samt några av dom äldre gubbarna, Janne Karlsson, Jan Höegh och inte minst Jörgen Emil Hansen....helt otroligt...han är 71 år och sitter med så rutinerat att alla yngre cyklister skulle få detta på en instruktionsfilm.
                                                                   
När vi passerade Helsinge efter 75 km drog jag i täten...och när jag tittade bakåt så såg jag att jag fått en liten lucka....så jag slängde ner kedjan ett par kuggar på kassetten och ökade farten lite. Nästa gång jag kikade bakåt så hade jag hundra meters lucka....nu va det bara att gasa. 70 km till målet i Köpenhamn samt en jäkla motvind va det som gällde. Jag hade naturligtvis inte en tanke på att försöka gå solo hela den vägen....utan tanken va att det skulle komma upp en liten grupp som jag kunde inleda ett samarbete med...men det sket sig.
Jag körde på....och på och inte kom det upp någon grupp. Jag körde om massor av cyklister som startat tidigare....ibland hade jag någon som kom upp och hjälpte till med en förning eller två. Men mest hade jag ett gäng på rullen....som bara satt där. Mil efter mil rullade på och tröttare och tröttare blev jag i motvinden.
När det va en mil kvar till tänkte jag.....detta kanske håller....men jag vet av erfarenhet att en jagande klunga snart kör i fatt en ensam cyklist. Fem km kvar och jag började ....fundera på kanske!
Jag kollade bakåt, men det va svårt att se någon klunga...bara enskilda cyklister.
När jag svängde in på målrakan vid Parken kunde jag inte se någon bakåt....utan det blev sköna sista femhundra meter innan mållinjen passerades.
Det tog ca femtio sekunder innan det som va kvar av klungan spurtade in. Här kommer Janne K. in som vinnare i 65 års klassen...stort Grattis till ytterligare en vinst.

Vinnare i respektive åldersklass

                                                                             

Starka killar och en gubbe....eller två.

Lite sliten i benen men nöjd rullade jag till bilen för att byta om till torra kläder. Efter lite eftersnack med kompisarna och prisutdelning rullade bilen hem mot Eslöv.
Hurtbullesnittet hamnade 38,4 km/h och sträckan va 145 km. Det va nog inte många watt jag lyckades producera....men däremot kände jag en jäkla massa ohm i pedalerna sista timmen i motvinden.
                                                                           

Två gubbar lägger upp taktiken

Om det blir något VM i Trento vet jag inte....men däremot vet jag av erfarenhet att jag har svårt att hålla inspirationen uppe så sent på säsongen. Tidiga morgonträningar ensam och långa arbetsdagar....gör det inte lättare för inspirationen.
                                                                               

Frugan tyckte vi skulle fira lite och hittade naturligtvis en flaska  italienskt vin. Det kanske blir mer i Trento.