Det går undan!

Igår söndag när jag satt i fåtöljen och snorade såg jag att det det va alpint på TV. Damernas storslalom från reservorten Kühtai i Österrike. Just Kühtai väcker ganska goda minnen för mig.

Ötzaler Radmarathon!

För snart tio år sen fick jag en inbjudan att köra Ötzaler Radmarathon i Sölden. Detta lopp är ett av dom klassiska alploppen och är mycket populärt. Nu för tiden är det svårt att komma in i dessa lopp då intresset för cykling växt runt om i världen.
Loppet är 238 km långt och har 5500 höjdmeter. Långt som attan och tungt värre....och inte va det bättre av att jag på den tiden va tyngre och inte minst sämre tränad. Men va gjorde det....en sån här inbjudan gick det inte att tacka nej till. Loppets höjdpunkt kommer efter 183 km och det är den 29 km långa backen upp till Timmelsjoch 2509 meter högt.

Timmelsjoch

Detta va backen som jag hade funderat på mest....dom andra fick man nog så att säga på köpet!
Den första backen va 19 km lång och gick upp till just Kühtai 2020 höjdmeter. Uppför va det som vanligt tungt....men nerför....jäklar.

Detta är anledningen till färistarna

Backen va 15 km lång och nästan helt rak....inte många serpentiner.....utan mer kurvor. Nu va det bara att släppa bromsarna så man kom ifatt alla som kört om en på vägen upp.
På styret hade jag två mätare. Min vanliga gamla Cat Eye cykeldator samt en Polar mätare som jag skaffat någon dag innan jag drog ner till Österrike. Jag hade inte hunnit få koll på hur den fungerade utan jag tänkte att jag behåller cykeldatorn på som back up om jag skulle trycka bort mig på den nya mätaren. Det började rulla på och det tog inte lång stund innan det gick som attan. Helt plötsligt skulle vi passera en färist gjord av stålgaller. Jag kollade ner på mätaren.....shit... det stod 90 km/h på bägge mätarna och det bara small till sen va den färisten passerad! Jag ska bara berätta att det va inte långt borta att det small till i byxorna också.
Nu va det bara till att krypa ihop så mycket det gick för att minska luftmotståndet. Blev omkörd av någon....passerade betydligt fler. När jag kom ner på platten kollade jag på mätaren 110.2 km/h stod det på displayen. Nytt personligt rekord.....

Nu snackar vi!

När man funderar så här i efterhand kan man undra om det är riktigt sunt! Fort på en cykel är kul och inte så svårt om man cyklat sen man va liten grabb. Däremot är det nog lite onödigt ibland...även om jag nu för tiden inte tar några risker.
Många man snackar med tycker om att köra i berg....att besegra toppar, samla höjdmeter osv. själv tycker jag att är betydligt roligare att cykla nerför.
Här hemma i Skåne är det svårt att komma upp i dom riktigt höga hastigheterna nerför. Dalbybacken, Lotta på åsen, Italienska vägen i Båstad är i mina ögon några av dom bästa backarna att sätta hastighetsrekord i.

Jag vet inte hur många km Sara Hector som vann storslalomet igår kom upp men jag tror inte det va 110 blås......där emot är jag säker på att hon inte körde över någon färist!

Dubbdäcksdebut!

Idag va det dags.....för dubbdäck. Jag tycker att dubbdäck på en cykel är en riktigt bra grej. Bra fäste och ingen större risk att gå omkull även om det är blankis. Det jag inte tycker om är att det rullar så jäkla tungt så att man knappt kommer upp i styrfart. Men säkerhet före prestanda.....i alla fall på vintern.

Till och med sockerbruket i Örtofta är vackert i vintervädret.

Minus 9 grader visade termometern i morse när det va dags att kliva på cykeln. Det låter kallt...och det är det men med rätt kläder är det inga problem. Ullunderkläder, vinterjacka och byxor samt lobster handskar sen är man så gott som klar. Robert och Sätofta gjorde mig sällskap mot Örtofta för att möta upp Kalle, Mats och Johan. Det tog inte lång tid innan vi såg tre figurer i horisonten som kom rullande från Lund. Vi hann inte mer att mötas innan Johan började ursäkta sig.....jag har inte hunnit få på dubbdäcken! Nu fick han bli längst bak...hela rundan.... för det va ingen som va sugen på att köra in i honom om han skulle glatta omkull. Ny taktik...inga dubbdäck...längst bak. Jag har hört talas om inga skärmar eller kompislapp....längst bak. Man ska alltid lära sig något nytt......varje dag. Vi körde mot Virke och sen till Reslöv innan vi kom in i Marieholm. Sen vidare till Norrvidinge och Trä. Nu va vi ute på riktig blank is...men Johan hängde på längst bak. Snart va vi framme i Billeberga och då blev vägarna lite större och blötare. Efter Asmundtorp körde vi till Häljarp och nu va det inga problem som helst med väglaget. Snart va vi uppe i Saxtorp och körde vidare mot Löddeköpinge. Nu märkte man att trafiken blev tätare.....det va nog julklappsbyte på Center Syd som orsakade detta. Det är synd om mänskligheten.....en underbar vinterdag som detta med några minusgrader och strålande sol och så ska dagen tillbringas på ett köpcenter. Vi fick till och med ett finger av en bilist som skulle om till varje pris.....det va nog mer hans jul frustration än vårt cyklande på vägen som orsakade detta.

Efter Lödde körde vi till Stävie och vidare till Vallkärra. Här snackar vi blank is...men dubbarna bet och Johan hängde med där bak. I Vallkärra körde Johan och Mats mot Lund och vi andra körde mot Örtofta. Efter Örtofta va det bara Sallerupsbackarna kvar.....men det gick denna gången med. Robban fick i overdriven i backen och det sved i påkarna. Robban blir bara bättre och bättre för varje helg....jag vet inte riktigt var det ska sluta. Kalle körde riktigt bra och hängde med riktigt bra.

Ett trevligt gubbgäng som alltid är på hugget!

Dubbdäck med bra bett i.

En sån här tur är nog något av det roligaste man kan göra på vintern....oavsett dubbdäck eller ej. När dubbdäcken smattrade in på garageuppfarten visade mätaren på 99 km och hurtbullesnittet hamnade på just över styrfart 26,4 km/h. Detta tror jag beror på dubbdäcken....för det kan väl inte vara julmaten!

Det va en kille som va lite sent ute i morse och inte hittade vinterkläderna. Men går ju även bra med benvärmare...det va ju bara -9 C i morse.

God Jul på er alla!

Jag vill önska er alla en riktigt God Jul och hoppas att ni får ett par sköna dagar i ledighetens tecken. Vi får väl försöka klämma in lite träning nu när man är lite ledig.
Kom ihåg att Bradley Wiggins brukar alltid träna 5 timmar på Christmas Day som är engelmännens motsvarighet till Julafton. Han säger att då har man 5 timmars försprång på konkurrenterna som tillbringar denna dag vid matbordet. Det är detta som kan vara skillnaden!

Jag kör själv enligt tesen......en dag utan träning är en dag utan mening!

Kom ihåg detta !!!!!

Då va vi tillbaks i vardagen igen.

Efter förra veckans underbara cykling på Gran Canaria va det dags att komma in i den skånska verkligheten igen. När jag slog upp ögonen i morse va det första jag kände hur mätt jag va efter gårdagens julbord på Sjöbo Gästis. Det va ett av dom bästa julbord jag ätit...kan verkligen rekommenderas för er som vill smaka på massor av skånska specialiteter.

Skånsk julmad i mängder!

Redan på lördagskvällen va det snack om dubbdäck eller ej. På morgonen va det också några sms om vilka däck vi skulle använda. Nu blev det vanliga 32 mm däck men ska jag vara ärlig så hade det inte varit fel med dubbdäck för det va halt som attan inne i Eslöv. Vi gjorde ett snabbt beslut att hålla oss till dom större vägarna och undvika dom mindre. Detta är lite tråkigt eftersom det är betydligt mer trafik att ta hänsyn till på dom större vägarna.
Robert, Kalle, Sätofta och undertecknad styrde mot Örtofta för att möta upp Patrik och Mats. Jäklar va kallt det va....och inte blev det bättre av att Kalle fick en punka halvvägs till Örtofta. Nu gjorde han ett snabbt slangbyte som tur va för det blåste riktigt kallt mitt på slätten.

En stor vass sten satt i däcket. I med en ny slang och omslaget till ett bar som skydd mellan däck och slang sen gick det 10 mil till.  

Snart mötte vi våra kompisar och styrde mot Kävlinge och vidare mot Dösjebro och Saxtorp. Jäklar va tungt det gick......benen va helt sura efter förra veckans många träningstimmar. Efter Saxtorp körde vi vidare i motvinden ner mot Löddeköpinge...över Kävlingeån och upp för backen till Borgeby. Ner genom Bjärred och vidare till Lomma. Här låg vinden på från Öresund och det va riktigt kallt. När man såg Kitesurfarna vid Lomma stranden kan man bara undra hur dom kände det i kylan.
Vid Lomma tog vi vänster till Hjärup och här drog Mats rakt till Lund.....nöjd med dagen. Vi andra körde vidare till Staffanstorp via Tirup på riktigt fina småvägar.
Efter Staffanstorp körde vi rakt fram till Dalby.....här i backen började Kalle stöna lite och klagade på att han va trött. Men vi slog av lite på farten så kom han med upp...sen va den saken biff!
Träning i min värld är förberedelse inför tävling och då hjälper man varann....speciellt på vintern. Ska man tävla så har man nummerlapp på ryggen.....
Framme i Sandby va Patrik nöjd med dagen och svängde hemåt.....eftermiddagens julbord väntade.
Vi andra körde till Gårdstånga och vidare till Viderup där vi svängde höger uppför backen mot Ellinge. Jag vet inte va som hände men Kalle tände ett jäkla tomtebloss i backen och vi andra såg bara ryggen på honom. Kan varit ett motorsågsryck! Ni som har använt en motorsåg vet att den ökar varvet betydligt just innan soppan tar slut! Ett par minuter senare när det va dags för Sallerupsbackarna så va just soppan slut för Kalle, men det gjorde inte så mycket för nu va vi nästan hemma.
När vi rullade in i Eslöv visade mätaren på 98 km och ett hurtbullesnittet hamnade på 28,7 km/h.

Glada och nöjda med ytterligare en söndagsrunda.

Idag va det en riktigt bra träningsrunda....bara lite halvhjulande från halvhjulsmästaren....men det va inte så farligt.
Nu är det dags att gå in i nästa fas av förberedelserna inför en lyckad 2015 års cykelsäsong! Ska bli riktigt kul!

En veckas cykling i solen.

För ett tag sen såg jag att man kunde få tag på en billig restresa så här innan jul. En snabb signal till Mats så va sällskapet fixat. Sen va det bara att boka resan till Gran Canaria. Vi bodde som vanligt i Meloneras helt nere i syd.
Man kan tycka att åka iväg och träna i december känns lite konstigt när det är så långt kvar till nästa års säsong......men som jag brukar säga....det som är tränat är tränat och det kan ingen ta ifrån dig. Mats och jag bestämde oss för att köra distansträning med lite styrkeintervaller i backarna. Upplägget va lite stegrande 1-2-3 och sen en lugn dag......och sen på det igen.
Gran Canaria är helt underbart att cykla på..bra vägar och oftast förstående bilister. Det som är nackdelen (i alla fall denna tid på året) är att det är jäkligt kuperat. En "platt" runda längs med kusten brukar alltid sluta med mer än 1000 höjdmeter på mätaren.
Nu bestämde vi oss för att klämma många backar och inte minst många timmar. Vi hade sällskap med Lennart From från Ludvika varje dag.....en riktigt stark gubbe som övervintrar på ön. Dom tre första dagarna hade vi också sällskap med våra kompisar Martin och Alexander. På första dagen blev det en tur till Puerto de Mogan och sedan två turer i Soriadalen. Vid sista turen stannade vi längst in i dalen för att fylla flaskorna. Precis när vi stannade kom det några teambilar från Tinkoff som också stannade. Medans vi fyllde flaskorna snackade jag lite med en av deras sportchefer Nicki Sörensen. Han berättade att dom körde ca 10 mil om dagen med lite intervaller i backarna. Sen kom cyklisterna och stannade. Det är alltid kul att se dom här tränade killarna, Det va inte mycket till underhudsfett på det här gänget. Den ende som stack ut ordentligt va Bjarne själv....som för dagen cyklade med killarna.
När jag stod där och snackade med Nicki hörde jag bakom mig en kille som på taskig engelska frågade mig.....did you not bring Sätofta with you this time? Jag vände mig om och där stod Alberto Contador och tittade på mig!!! Tydligen har Sätoftas halvhjulande på söndagarna spritt sig långt ner till Spanien!

Om ni inte ser Contador kan det bero på att han är ute och letar efter Sätofta!

Dom andra dagarna flöt på med cykling mest hela dagarna. Kungaetappen blev turen till San Nicolás och sen vidare till Valleys of the tears. Backen som går vidare till Ayacata är något av det brantaste man kan hitta i Europa. Själv backen är nästan en mil lång och har en snittlutning på 12% och är brantare än 25% på dom styvaste ställena. När vi väl kom fram till Ayacata började det lagom regna så vi slängde oss in på fiket för att få en varm kopp kaffe. Nedförsbacken till Santa Lucia va inte att leka med i kylan.

Brant värre!

Vägen upp från San Nicolàs

Här börjar den riktigt branta biten.

Nöjd Alexander efter att ha klämt Valleys of the tears!

Sen hann vi också med en topptur till Pico de Nieves som är högsta toppen på ön....1949 meter över havet.

Tre starka gubbar uppe på Pico de Nieves

Det blev som sagt va en riktigt bra vecka med 6 träningsdagar, 662 km och 11860 höjdmeter i benen...detta inkl. en fika dag på 35 km!!!

Ett stort tack till Mats, Alexander, Martin samt Lennart för en trevlig vecka. Hoppas att vi kan göra om den snart igen!

Vår favorit servitris på hotellet, Elizabeth.