Vad händer?

När jag körde hem från Cykelvasan i söndags va jag glad efter en trevlig helg och ett hyfsat resultat. När jag vaknade i måndags med halsont va jag mindre nöjd.När jag kröp ner i bingen på kvällen med feber va jag inte alls nöjd. Så nu har det blivit en vecka utan träning vilket inte alls va meningen...men sånt är livet!

Däremot har jag haft lite tid att fundera va som händer i cykelvärlden.

När jag va och hälsade på Michael i Leeds under Touren så sa han att han brukade köra på tisdag och torsdag med  "local chaingang". Då dök det uppe lite minnen från när jag i min ungdom va några gånger i Middlesborough och tränade. Det va då jag stötte på "local chaingang" för första gången. Detta är ett fenomen som finns i dom flesta engelska städer. Vem som helst är välkommen att dyka upp oavsett klubb eller team. Man kör alltid samma varv....oftast flera så att cyklisterna kan hoppa in eller av under tiden. Ett jäkla lagtempo med attacker är det som gäller....och allt avslutas med en skyltspurt.

I Leeds finns nog ett av Englands bästa chaingang. Nu blev det tyvärr inte tid att hinna med detta under vårt besök. Det va synd, för följande lokala cyklister brukar alltid dyka till träningen....Josh Edmondson,Sky...Lizzie Armistead, OS silver i London...triathletbröderna Brownlee, Scott Twaites, Netapp Endura samt ett flertal starka elitcyklister. Ofta är det långt över femtio cyklister som är med på träningen. En som alltid är med är den evigt starke Sid Barras idag 66 år gammal med form som vilken trettioåring som helst.

Lizzie drar så att killarna har svårt att hålla rullen!

ScottTwaites

Josh vintertränar i Yorkshire!

Som alla guldmedaljörer från Yorkshire vid OS i London fick Alistair Brownlee en staty i sin hemby. Han och hans bror Jonathan bor bara några km från Michael och brukar vara dom starkaste på chainganget. 

Man kör från Leeds ner till Otley och vidare till Addingham där man vänder tillbaka till Leeds.Vägen tillbaka är tung med en 3-4 km lång sugande slakmota innan man är tillbaka i Leeds.

En eftermiddag när Michael och jag va ute och rullade mötte vi Josh Edmondson som sa att han skulle ut på 4 timmar distans innan han avslutade med två timmar chaingang. Är man 22 år och proffs i Sky gäller det att ligga i!

Det finns några regler som man aldrig bryter mot på chainganget. Aldrig kolfiberhjul...det är ju träning! Nämn aldrig tröskelpuls eller watt. Vinglar gör man längst bak och aldrig i fronten. Den viktigaste regeln av alla är att vinner du skyltspurten utan att ha varit med och dragit ska du nog inte dyka upp på ett par veckor!!!

Vinner man en spurt i detta sällskapet (oavsett om dragit eller inte) så kan man nog vinna en spurt på dom flesta cykeltävlingar världen runt!

Engelska cykelförbundet har idag 85000 medlemmar. Inom 18 månader efter Wiggins vunnit Touren fick förbundet 33000 nya medlemmar. Där ser man vad massmedia och inte minst en superstjärna kan ge skjuts åt vilken idrott som helst.

En ung supporter som saknade Cavendish och Wiggins i Touren.

Jag kollade in Ungdoms SM....tar man bort nybörjarklasserna så är det ungefär lika många startande totalt som 40 års klassen på Veteran SM!

Idag kollade jag in damcykling från Vårgårda. Så jäkla kul att äntligen få se en damcykeltävling live på TV. Det märks att damcyklingen växer, vilket är riktigt kul. Sen kan man fundera  va det är för förbundskapten som inte vet namnet på sina cyklister. Alexandra Engen sa han.....menade han inte Nessmar tro!
Tänk om Erik Hamrèn i en intervjuv sagt.....längst fram spelar vi med Zlatan Jönsson!

I veckan bär det av till Eurobike....för 23 gången!

På gång igen

Efter att ha haft full rulle med allting efter semestern så är jag på gång igen. Det har varit mycket på alla fronter samt denna tropiska hetta. Jag tycker om värme i lagom dos.....men inte på nätterna. Svårt att sova i hettan, man ligger mest och rullar och är dödstrött när det är dags att stiga upp!
Jag fick ihop en hyfsad form till veteran-SM i Värnamo. Men va hjälpte det när jag punkterade framhjulet efter 10 km....jag hade knappt hunnit bli svettig! Men sånt är livet som cyklist. Det är inte ofta man punkterar nu för tiden.....denna punka va den första i år!
Banan va nog inte den roligaste i historien, men som vanligt är det inte banan som gör cykeltävlingen utan cyklisterna. Oavsett bana ska vi vara glada att det finns klubbar som Värnamo CK som vill arrangera tävlingar....annars hade det nog inte blivit något SM för gubbarna i år!

Efter SM va det dags att leta fram mountainbiken för då va det dags för Cykelvasan. Jag tror inte jag kört mer än tre gånger på den sen förra årets lopp! Nu fick det bli tre dagars MTB jobbpendling så man i alla fall fick lite vana vid cykeln.

Jag och frugan körde uppåt på torsdagen.Tog det lite lugnt på vägen med lunch i Jönköping....jag va också tvungen att ta en nostalgisväng i stan. Alltid kul att se alla minnen igen.

Här spelas det fortfarande fotboll...men inte så bra som på Gunnar Nordahls tid.

Efter att ha gjort en glasspaus i Hjo styrde vi kosan mot Töreboda. Jag va lite på jakt efter Volker men kunde inte se ett spår efter honom! Kommer i övrigt ihåg att Töreboda CK på sjuttiotalet arrangerade en årlig cykeltävling!

Kjell plockade fram den enda Campagnolo prylen som finns i huset....Il Big.

Kvällen tillbringade vi hos våra kompisar Kjell och Marianne i Karlskoga. Mycket pasta och även lite gott rödvin blev en perfekt uppladdning inför Vasan.

Nästa morgon körde vi vidare mot Sälen. Fick stanna till i Filipstad och köpa lite medikament då det konstant rann ur näsan.....jäkla allergi.

Sixten Jernberg statyn utanför museet i Lima.

Som vanlig hämtade jag ut nummerlappen på Lindvallen. Alltid lika kul då man alltid möter en massa gamla kompisar som alla ser laddade ut.

Snart va vi i stugan ihop med ett gäng glada smålänningar från Gnosjö. Lite cykel mek samt det eviga snacket om lufttrycket innan det va dags för middag. Eftersom det va uppstigning klockan fem blev det till att krypa ner i bingen ganska tidigt.

När jag slog upp dom bruna på morgon va det sju grader ute samt ösregn. Det va inte riktigt den perfekta starten på dagen. Jag va nere vid starten tidigt för att lägga cykeln i startfållan. Det va nog många andra som också som va tidiga för jag fick inte plats i den främre halvan av startfållan....och då va det fortfarande 75 minuter kvar till starten klockan åtta! Det regnade fortfarande så det blev till att skula i nummerlappstältet.

Bröderna Sedin såg starka ut......men hallå....knästrumpor!

Några minuter innan start slutade det regna men det va fortfarande kallt. Det fick räcka med undertröja, cykeltröja, lösa ärmar samt kortbyxor.
Startskottet small och det började röra på sig....det tog över två minuter innan jag passerade startlinjen.Sen börjar loppet med en 4 km lång uppförsbacke....första hälften asfalt sen blir det grus innan  man kommer ut i bushen. Det tog inte många minuter innan man va varm samt hade nästan maxpuls. Sen va det bara att stå på så gott det gick.Efter ett tag kom jag i fatt Viktor Renäng...vi slängde några ord till varann innan vi slog följe. Det gick bra tills vi kom till den nybyggda bron över vägen till Mora. Här blev det tvärstopp just framför mig och det blev till att hoppa av och börja gå uppför bron. Sen såg jag inte Viktor mer förrän jag kom i mål! Det rullade på bra mot Mora och det tog inte lång tid förrän jag va framme i Mora. Först såg jag klockstapeln....sen hörde jag Vacchi skrika....då förstod jag att det inte va långt kvar till mål.

Nöjd! Smålänningen i bakgrunden ser också nöjd ut!

Skitig cykel.....konstigt att det överhuvud taget kan funka!

Jag va inte speciellt trött när jag kom i mål.....men skitig. Sen blev det som vanligt lite eftersnack innan det va dags för dusch och cykelavspolning.

Trevligt fika sällskap från Karlskoga.

Shimano hade ett tält precis vid målet där det fanns lite mat och kaffe....sen va man snart människa igen.

Jag kollade in tiden på resultattavlan......den blev 3.07...vilket jag är nöjd med!

Efter maten körde vi ner till Örebro där vi övernattade hos våra kompisar Gun-Britt och Anders.

På vägen ner mellan Borlänge och Örebro passerade vi skylten Blötvattnet och då skänkte jag den gamle mästerlöparen Bengt Nådje en tanke. Flera svenska rekord och mästartitlar i slutet av sextiotalet.

Bengt Nåjde som alltid tränade distans och tyckte att intervallträning va något för dom ointelligenta!

Efter en riktigt trevlig kväll där Il Big fick jobba va det dags att krypa ner i gäststugan!

Anders jobbar med Il Big!

Nästa morgon tog vi en cykeltur och kollade in Ronnie Petterssons staty....vi gjorde även en sväng förbi Behrns Arena...ett imponerande stadionområde nästan mitt i stan.

Riktigt fin staty.

26 gånger på prispallen!

När vi körde hemåt innan lunch hann vi halvvägs till Kumla innan det började regna....sen regnade det hela vägen hem...46 mil. Tur att inte va det vädret på Vasan för då hade man nog fått kört med flytväst.

Flytväst eller ej, Cykelvasan är årets roligaste tävling.....laddar redan för nästa års race.