Ett lugnt rull

Efter några dagars allergi/förkylning kändes det bättre idag när jag slog upp dom bruna. Inte alls så täppt i kranen och halsen var inte ett dugg svullen. Kändes med andra ord mycket bättre än de senaste dagarna då jag legat helt däckad. Efter morgonpromenaden med Ludde drog Ingrid iväg på Body Pump på vårt lokala gym, Hälsostudion. Det sista hon sa innan hon drog .....ska vi ta en cykeltur när jag kommer hem? En timme och halv senare var vi startklara. Det blev en lugn och fin runda på vägarna mot Lund, vilket är samma vägar jag använder dagligen i min jobbpendling. När vädret är som idag är det svårt att hitta finare omgivningar att cykla i.


Gamla stenbron vid Örtofta kyrka

Örtofta slott

                                             


Svenstorps Gods

Viderups Gods

Ellinge Slott

Långhårig ponny i Getinge

 Idag blev det inte många ohm i pedalerna men vad gör det när solen skiner och vårvädret är som bäst.

Allergiproblem är inte positivt



   
Vaknade igår morse och kände mig helt pigg i benen, men jäkligt täppt i näsan och helt svullen i halsen. Trodde att det var förkyling på gång....men det kändes konstigt...inte som en vanlig förkylning. Pendlade till jobbet på cykeln utan problem. Blev bara sämre under dagen och höll knappt på orka cykla dom två milen hem till Eslöv på kvällen. Snabb dusch....gurglade i mig i en whisky....OK, det slank nog nere lite också. Slappade lite sen var det rakt ner i sängen. När jag vaknade i morse var det ännu värre och jag var tvungen att ta bilen till jobbet....vilket jag inte gillar när det är bra väder. Jag har varit till en specialist ett flertal gånger och tagit prover osv. och det enda dom säger är att jag inte är allergisk mot något. I alla fall inte något dom kan hitta. Det dom påstår är att jag har kroniskt inflammerade slemhinnor i näsan. För mig känns detta påstående helt konstigt. Jag kan vinterträna utomhus hela vintern utan att känna ett skit. Sen så fort det blir vår (vilket är tidigt i år) börjar problemen. Det känns jäkligt konstigt att man ska bli allergisk när man fyllt 50, man tycker att det skulle vara gjort för länge sen.



                                                                                                      


 Alla tiders hjälte när jag var grabb

                                                                                                                           


Man måste tänka positivt annars kan man lägga ner det....eller hur. När jag tänker på positivt så kom jag att tänka på " Positive thinking "
Min gamle kompis i Middlesborough i nordöstra England brukade berätta när han jobbade i en cykelaffär. Cliffs kompis Colin Laing hade en cykelaffär i M´boro och hans specialitet var att bygga ramar i stål som var det som gällde på 70 talet. Han hade även en bra sortering av specialgrejor. På den tiden var det Campagnolo som gällde plus en del franska prylar som Stronglight, Mafac, Spidel osv. Det fanns även en del obskyra märken som Zeus som var spanskt. Deras specialitet var att göra exakta kopior av Campagnolos prylar.....det gick på den tiden.
En dag kom det in en kille i affären som var en total kopia av Davy Crockett. Pälsmössa, skägg och hästsvans. Dom började snacka lite och det slog Cliff direkt att killen var amerikan. På den tiden var cykling i USA nästan helt obefintlig och det var inte ofta vi såg till en yankee i Europa. Gjorde vi det såg han ut som en cowboy utan häst. Nu för tiden är det helt annorlunda....eftersom cyklingen blir mer och mer global för varje år. Efter en stunds snackande berättade killen att han hette Del Monte i efternamn och var släkt i rakt nerstigande led från mannen som kallades "konservkungen".
Killen kollade in lite olika prylar och priset verkade inte vara några problem. När Cliff tog fram en 6-delad frikrans från Zeus tillverkade i titanium gick amerikanen totalt i spinn. Vägde näst intill ingenting och dyr som poker. När han stod där vid disken och lät kransen frihjula genom att snurra den upptäckte han att den rullade ganska tungt på frihjulet. Antagligen var den bara bra laddad med fett som snart hade kört till sig. Han stod där och snurrade och funderade och plötsligt sa han till Cliff, den går tungt på rullet. Cliff kollade upp och sa "you can`t win a race freewheeling" Davy Crockett utbrast i ett skratt och sa " that`s what I call positive thinking"
Denna story brukar jag tänka på ibland när det är tungt med allergi eller om uppförsbackarna är långa. Tänk positivt.....det har man alltid igen.
                                                                       

I dag var det "battle of surviving"

Åstorpsloppet är en tävling som kan ta musten ur den bäste. Smala vägar, cykelbanor och inte minst en bra backe som är en ganska OK åkbacke. När jag vaknade i morse var det helt vindstilla, shit var det första jag tänkte. En tävling i Skåne utan lite kantvind är som en sommar utan sol. Jag tycker att lite kantvind är ett perfekt sätt att gömma sig i klungan och gör att tävlingen inte blir så jobbig. Tyvärr sket det sig idag. Underbart väder med rena sommartemperaturer är ett stort bonus denna påsk. Första två gångerna gick backen OK, men på tredje varvet sprack klungan upp och 12 man kom iväg...och det var det. Varje gång jag kom uppför backen tänkte jag, en gång till! Hängde som en slips längst back varje gång vi kom upp på toppen. Som tur var var det inte första gången under min karriär jag har kört upp för en backe i taskig form. Lösningen brukar vara att börja långt upp i klungan i foten och sedan ha lite folk att ramla ned på. Det funkade även denna gång. Varje gång i backen kändes det att hade ett jäkla Ohm i pedalerna. Watt var det nog inte många jag fick ihop idag. Jag lyckades även ta mig med upp sista gången och sedan var det dags att spurta till det lite och fixa en habil 24 plats i resultatlistan. Tävling är ju bästa träning säger dom och det stämmer verkligen, därför är en slitig tävling som detta ett bra pass som kommer att göra nytta om några veckor.
När klungan sprack upp på tredje varvet var det hårdkörning i backen och var man inte med då kan man glömma en bra placering. Det var inte så svårt att se vad som skulle hända om man hade lite koll på läget. Men sen ska man ha benen och det hade inte jag idag. Det är inte så jäkla lätt att köra med cyklister som är i ålder med ens egna ungar när vägen lutar uppåt. Och risken är att det blir inte lättare med åren, men skit i det, det är bara roligt att vara med och tävla.
Efter utbrytningen var det flera som som sa till mig "jag missade utbrytningen" eller " jag kunde gått med" ska man vinna en cykeltävling ska man vara där framme i klungan där tävlingen räknas och inte nere på 40 rulle i backen. Som min gamle tränare i Kävlinge, Biffen alltid sa "du kan inte ligga längst bak i klungan och tro att du kan gå loss" så är det, de bästa är längst fram och allt annat är taskiga ursäkter.
Det märks att seniorklassen blir seriösare för var år och tagit ett bra kliv framåt i år. Det är kul för svensk cykel, speciellt om det kan generera fler och bättre elitklassare.

                                      Cykelcitys veteranlag efter ett bra Åstorpslopp

                                  Seniorklassare, vänta några veckor tills den här killen får fart på benen så är risken stor att ni bara ser ryggen på han

Då var det dags....

Säsongens tävlingspremiär är alltid något speciellt. När jag vaknade i morse kändes det direkt att det var något på gång.....lite nerver eller var det kanske långfredagens påskmat som satte sina spår. Efter min vanliga grötfrukost var det dags att ge sig av till Barsebäck för att köra Örestadscyklistens tävling. Tävlingen ingick i Svenska Veterancupen så startfältet i min åldersklass var helt OK. Banan i Barsebäck är platt som en pannkaka och beroende av vind om det skall bli någon tävling som liknar nåt. Vinden på morgonen var inte så mycket att tala om, men det tog inte lång tid innan det blåste upp något mer. Jag hade inte kollat in om det var några efteranmälningar i startlistan.....det var det. Det var några danskar som dök upp och dom brukar alltid vara bra på lopp som är platta och inte minst blåsiga. En av dom kände jag igen....Lars-Uffe från Ringsted är en kille som jag känner igen sen mer än 35 år. Han är alltid stark och dragvillig. När starten gått blev det lite halvlama försök till kantvindsåkning....men inget som lyckades. Efter ett och ett halvt varv kände jag en hand på ryggen som sa på danska...er du ikke Håkon Persson? Jo visst svarade jag...men faen er du? Jan Höeg..... svarade han och jag kom att tänka på att det är många år sen jag skänkte han en tanke. Jag har sett i danska resultat att det dykt upp en Jan Höeg...men jag tänkte att det kan ju inte vara den Jan efter alla dessa år. På sjuttiotalet var Jan en av de bästa danska cyklisterna och vann många tävlingar. Jan körde många tävlingar i Sverige och inte minst i skåne. Han kom alltid ihop med sin klubbkompis i Hilleröd, Fleming Wewer som också var en bra cyklist. Höll man sig kring dom när det var dags för kantvind brukade detta vara en garanti för att man satt i första gänget. Hur som helst på tredjevarvet var det lite kantvindsåkning och det blev en lucka bakåt och helt plötsligt stannade det upp så jag fortsatte själv framåt i motvinden för att se hur det hela uppvecklade sig. Fick en lucka och körde på vad det gick...när jag kollade bakåt såg jag att en gubbe var på väg upp i bra fart. När han kom upp jämsides så såg jag att det var Jan. Efter ett snabbt snack kom vi överens om att köra på och hjälpas åt......och det var det. Vi fick snabbt ett bra hål sedan var det bara att stå på. Spurten mellan två trötta gubbar är väl direkt ingen duell man skulle kunna använda    i någon intruktions Dvd för cykling men det blev i alla fall jag som drog längsta strået. Sedan kom Lars-Uffe ensam och sedan vann Tom Pietilä klungspurten före min kompis Mats. När jag sedan snackade med Jan efter loppet berättade han att var 65 år och nybliven pensionär. efter att ha hållt upp i mer 30 år började han träna igen för tre år sen. Han vägde då 98 kg och var tvungen att sätta sig ner var gång han skulle snöra på sig skorna....det gick inte att stå för så fort han böjde sig framåt tog magen emot. Vilken skillnad....nu drog han som han inte gjort annat i sitt liv. Det är klass.
Så var premiären avklarad....vilket alltid är skönt. Nästa race blir Åstorpsloppet på måndag. Stort startfält och en stenhård bana gör detta till en ny utmaning i gubbcyklingen.

                   På prispallen med Lars-Uffe Nielsen och Tom Pietilä

                           Kul att efter mer än 30 år träffa en gammal kompis på tävlingsbanan, Jan Höeg

Mattias Zetterstrand trea i V-40 efter en starkt körande Peter Isaksson

Patrik Heiler femma i seniorklassen, bra kört

Emil Gabrils är är för ung för gubbcykling men tog en välförtjänt och jäkligt rolig seger i juniorklassen

Bästa morgonen på länge

I morse när jag slog upp ögonen förstod jag direkt att denna morgonen skulle bli den finaste hittills i år. Strålande sol och en östlig vind var det som gällde. När jag drog iväg till jobbet hade jag idag sällskap med Lucas Persson. Lucas är uppvuxen ett par hus från oss och jag har känt han sedan ha var en liten parvel. Nu när han kör i Belgien är det inte så ofta vi kan cykla ihop men var gång vi gör det dyker det alltid upp lite storys från hans tävlingar. Allt ifrån gamla kermesserävar i Belgien till hur dåliga träningshjul var något vi hann att avverka idag. Jobbpendlingen på morgonen kan ibland bli lite längre än raka vägen till Lund och då är det alltid kul att ha lite sällskap. När jag drog på några fartökningar vilket jag försöker göra ibland kändes lördagens Gran Fondo träning fortfarande i benen. En sak som slår mig mer och mer för var år är att det tar längre och längre tid att återhämta sig från de hårda träningspassen. Jag följer inget speciellt träningsprogram utan försöker bara köra så hårt jag kan var gång jag har bytt om i träningskläder. Detta i sin tur gör att jag behöver en vilodag eller två regelbundet.
När jag var yngre kunde man träna dag efter dag i veckor utan att bli sliten.....nu är det helt annorlunda.
Jag hoppas att detta underbara vårväder kommer att bestå över påskhelgen för då jäklar är det tävlingspremiär. Hur det nu ska gå! Mer om det senare.

                 Detta är den vinkel jag oftast ser Lucas ifrån när vi tränar ihop

Nu ska jag gå på djupet!

Efter en lyckad Gran Fondo träning och en trevlig kväll med några glas vin sitter jag och funderar lite. Om jag inte hade varit gubbcyklist hade jag nog fan velat vara Rod Stewart. Kolla in länken nedan och inte minst lyssna till saxofonen. Jag undrar om Roddan hade tyat 138 km i regn.....
http://youtu.be/3mqxoLmXJIo

Gran Fondo träning i Gran Fondo väder

Nä rjag satt och åt min grötfrukost så lovade dom på radio att det skulle bli en fin dag i Skåne. Det blev det...i ett par timmar. Hur svårt kan det vara att få ihop en väderprognos som stämmer ett par timmar framåt. Vid starten i Trollsjöområdet dök det upp mer än 40 friska cyklister. Verkligen kul att se så många killar som är på hugget för en bra träningstur. Vi gav oss iväg mot Marieholm i en svag motvind. När vi vände upp mot Bialitt blev det lite sidvind från vänster....men det var inga problem, det gick i ett jämnt och fint tempo. Upp mot väderkvarnen utanför Torrlösa rullade det på bra. Höger ner mot Knutstorp blev det igen lite sidvind och en del började få känningar i benen, men det gick bra och alla hängde på. Uppför första backen på åsen som heter Klåverödsbacken började spritta i benen på grabbarna längst fram, vilket gjorde att klungan sprack lite. Men det var inte långt kvar till första depåstoppet och jag tror att lukten av nybryggt kaffe gjorde farten ökades ytterligare. Jag tror att Lasse, Andreas och Olle från Eslövs Cykelklubb var en efterlängtad syn för de flesta.

Lasse och Andreas Eslövs CK

Efter lite kaffe och en snabb macka började det regna och höll på i 1,5 timme. Men stärkta av depåstoppet körde vi på mot Kågeröd - Billesholm - N.Vram....sen var det dags för den andra backen, Håvarpsbacken. Den är inte så brant men lång som ett ösregn i Juli. Väl uppe på toppen var det återsamling vid Stenestads Kyrka. Det är nog inte bara vi cyklister som har vårkänslor utan jag tror nog att varenda bonde i Skåne också har dessa känslor....för så mycket jord och skit dom dragit upp på vägarna senaste dagarna var det länge sen jag sett. Denna dynga i kombination med regn är ingen höjdare....man såg ut som efter ett skift i gruvan. Vi rullade på över Krika - Ljungbyhed och sedan mot dagens Cima Coppi ---Lotta på Åsen. En av dom brantaste backarna i Skåne. Ni som tycker att den är styv nu skulle varit med på 70 talet ......då var det grus från Ljungbyhed ända till Stenestad. Jag kommer ihåg ibland på vårträningarna var vägen så mjuk att man knappt kunde se fälgen på hjulet ner mot gruset. Men det gick det med. Nu trettiofem år senare är backen ännu värre....det känns som att den blir både längre och inte minst brantare för varje år. Jag vet inte om det Ohm´et eller att man blir äldre.....kan vara en kombination. Uppe på toppen var det åter igen återsamling. Nu var det inte långt kvar till det andra depåstoppet, vilket satt som en smäck. Regnet hade upphört och kaffet smakade bra som vanligt. När vi rullade iväg började det rycka i benen på snabbcyklisterna. Efter stoppet i Kågeröd blev det en fartökning uppför backen och klungan blev utdragen. Nu var det fri fart till Eslöv som gällde .....och fri fart blev det. Det tog inte många km. innan klungan sprack upp i atomer. Med hjälp av den tilltagande vinden  i ryggen låg mätaren konstant på 40-45km/h vilket kändes i spirorna. Men ont ska med ont fördrivas så det är bara att bita ihop och tänka på sommarens cykeläventyr. Väl tillbaka i Eslöv var det ett gäng på 8 cyklister som var först. Sedan ramlade det in cyklister i stora eller små klungor under en längre tid.

                                          Gänget först tillbaka till Eslöv

Jag tycker att det är riktigt kul att vi har fått Gran Fondo träningen till ett årligt happening och det är ännu roligare att det dyker upp så många duktiga och inte minst trevliga cyklister var år. Dom som inte orkar att ta sig till Eslöv denna dag vet inte vad dom går miste om. Jag vill också tacka Eslövs CK för supporten vi får varje år.....bättre blir det inte...gubbar.

                                                       Fikasugen Jörgen

                                             Inte snabbast men snyggast, Micke

                                               Två glada kompisar, Erik och Mats

                                                      En alltid lika glad Sätofta-Lasse

                                          Två trötta draghästar, Lasse och Mats

                                                      Mannen med slätdraget, Björn

                                                       En skitig och glad Ola

                                                       En alltid lika snygg Christian

                                                  En trött och riktigt bra kämpe, Jerker

 En riktigt glad Micke                                                              

Tillbaka i cybervärlden

Under min cykelresa till Italien fick jag ett totalt ras på min dator och kunde inte komma i kontakt med omvärlden, därav bloggtorkan. Hela skiten hängde sig och gick inte att få liv i igen. Men nu är en ny dator införskaffad och intrimmad. Man kan undra hur livet kunde fundera innan datorerna fanns. Röksignaler, brevduvor, telefax och snart fax är grejor som passerat under åren och gjort livet mycket enklare. Jag tror säkert att dessa sätt att komunicera är betydligt enklare och inte minst säkrare än dagens datorer. Datorn var inte billig att köpa för tre år sen. För att få kvalitet köpte jag naturligtvis en märkesvara.....men vad hjälpte det. När jag kom hem och skulle försöka fixa datorn sa alla, det är inte lönt....köp en ny. Är det  man kallar utveckling så blir jag trött på dagens slit och släng samhälle.
I morgon lördag är det vår årliga Gran Fondo träning. Klockan 9 kör vi från Trollsjön i Eslöv. Vi kör samma  runda som Gran Fondot går dvs. 138 km. Det ska bli kul att träffa alla trevliga cyklister och inte minst se hur dom skött sin vinterträning. Lotta på åsen backen kommer säkert att ge många ett högt Ohm i pedalerna.
Rapport kommer.

Vad är det som sliter?

Idag vek jag ner mig och tog bilen till jobbet. Ösregn och en riktigt stark vind piskade på fönstret när jag satt och åt min gröt i morse. Jag börjar att bli riktigt trött på denna sena vår. Jag kan inte komma ihåg någon vår där det blåst som i år. Men förhoppningsvis kommer det lite bättre väder snart. När satt och åt frukost härom morgonen lusläste jag sporten som den sportfåne jag är. Det var en artikel i skånskan om att fotbollslaget i Tomelilla har gått upp i fyran i fotboll, vilket är ganska OK för ett samhälle i den storleken. Fyran idag motsvarar Sveriges femte högsta serie i fotboll. I artikeln skrev dom att klubben gjorde en satsning på att bli ett stabilt fyran lag, till att börja med. Tränaren sa att spelarna tränade TVÅ dagar i veckan. Dom har under våren försökt att träna TRE gånger i veckan men det gick inte bra. Spelarna blev slitna och inte minsta flera av dom har både jobb och familj!!!! Vem har inte det?
Där kan man se skillnaden mellan lagidrotter och individuella idrotter. Lagidrottarna måste ha en tränare som står och visslar annars skiter man i att ta i. Vi som sysslar med individuell idrott drivs av något som inte många lagidrottare upplevt, glädjen att ta och inte minst hur nöjd man känner sig efter ett bra träningspass. De endorfinkickar man får av ett bra träningspass har nog fan inte många lagidrottare varit med om. De flesta seriöst tränande Vätternruntcyklister som jag känner tränar minst tre pass i veckan utan att bli slitna. Detta för att ta sig runt sjön med stil oavsett tid. Tur att man sysslar med en idrott som man kan kalla " individuell lagidrott" för det är det cykel är....bra kompisar som hjälps åt mot en gemensam framgång.

I morgon lördag drar jag till Italien för en veckas träning med mina kompisar. Vi är ett gäng som har åkt ner en vecka i böjan på April under många år. Bra cykling och minst lika god mat och vin på kvällen gör livet lätt att leva.

Här hemma i Sverige är jag inte så glad i att fika på träningsturerna, men i Italien är det ett måste. Enda nackdelen är att det är så jäkla bökigt att beställa....Espresso, americano, latte, doppio osv. jag hade varit glad om jag kunde få en stor mugg med skånerost.