Söndagsrunda utan pina

Veckan har gått lika fort som veckorna gör nu för tiden, det känns som det snart bara är måndagar och fredagar. Har hunnit med något pass på testcykeln och gymet denna vecka. Efter förra helgen som gick i plågans tecken tog det några dagar att repa sig och få ording på påkarna.
Det är konstigt vad återhämtningen blir sämre med åren. Jag kommer ihåg på sjuttiotalet när vi körde vinterträning så tränade vi alltid lika hårt på lördagen som på söndagen. På den tiden va Tipsextra som visade engelsk fotboll ett mycket populärt program som sändes på lördageftermiddagen. Eftersom vi i Sverige aldrig sett engelsk fotboll live på TV var ju programmet ett måste på lördagen. Sen kan man ju diskutera hur upphetsande det va att se Wolves - Stoke spela 0 - 0 på en leråker i Wolverhamton.

George Best i Tipsextra

                                                       
Väl hemma efter lördagens långpass och lördagsmiddagen brukade det bli sängläge i TV soffan. Det brukade inte ta många minuter innan ögonen ramlade ihop. Efter Tipsextra kom det upphetsande programmet Helgmålsringning...där dom ringde i en kyrka eller klockstapel någonstans i Sverige. När väl klockan började klämta brukade man vakna till liv och hade inte en aning om vad det blev i matchen. Resultatet fick man kolla in i tidningen morgonen därpå.....för text TV va ju inte uppfunnen.

Här är grejor som hjälper mot ömma ben

                                                               
Nu för tiden kan man knappt träna hårt två dagar i rad.....i alla fall inte på vintern. Detta fast hjälpmedel som recovertights, återhämtningsdryck osv. är uppfunnit. Man får väl skylla på åldern eller kanske träningssällskapet som kör som om dom hade eld i baken.

Danskproffset gjorde oss sällskap en stund idag

                                                                     
Dagens runda blev ytterligare en höjdartur i guldväder. Jag, Patrik, Anders W, Sätofta, Mats Murare, Johan B. fick sällskap en bit av danskproffset Lucas. Temperaturen visade på några minus när vi styrde iväg på morgonen men det va inte ett moln på himlen och dom skånska vindmöllorna stod nästan helt still.....vilket vi här nere verkligen inte är bortskämda med.

Pitstop vid Ekeby

                                                                    
Idag körde vi upp mot Södervidinge - Annelöv - Billeberga - Sireköping - Ekeby där vi tog höger ner till Kågeröd och fortsatte rakt fram mot Ask....fast en del tyckte att vi skulle tag vänster upp mot åsen.....men det får vänta någon månad tills vi är bättre igång. I Ask svängde vi vänster till Röstånga där vi tog höger mot Billinge och Hasslebro. Denna väg är ingen höjdare med mycket trafik....men det gick bra idag frånsett att vi stötte på dagens idiot. Vi kör två par och håller som vanligt in ordentligt mot vägkanten. På en lång raksträcka utan möte blir vi omkörda av en fjåne som styker oss väldigt nära samtidigt som han kör med vindrutespolarna på vilket gör att vi blir duschade i spolarvätska. Det är konstigt......varenda gång man är ute och tränar stöter man på någon idiot. Det är synd om en del människor.

Två trygga ryggar att följa

Ringsjön låg spegelblank, vilket är ovanligt

                                                               
 I Hasslebro svängde vi vänster mot Höör och sedan höger till Ormanäs - Stehags Kyrkby. Där tog vi vänster mot Gamla Bo....en av mina favorit träningsvägar....lite kuperat....vacker utsikt mot Ringsjön.....och inte en bil. Sedan drog vi höger upp mot Pugerup....och ner mot Skarhult där Patrik och Mats styrde mot Flyinge medans vi andra körde mot Ellinge. Här började Johan få upp värmen efter att ha kört lite avvaktande under dagens runda....han kommer ihåg förra söndagens slägga. Idag hade han bara en flaska med Oboy....sonen Kalle hade blivit förbannad på att farsan lånade hans mellanmål. I den andra flaskan som han tog mot slutet....hade han blandat till rena raketbränslet. Vitargo Proffesional och Red Bull va det som gällde......hoppas att han drack upp det på vägen mot Lund.....för tog han det när han kom hem kan han nog inte sova i natt.

En laddad Johan

                                                              
Den sedvanliga skyltspurten förlorade jag som vanligt....mot Anders och Sätofta......får nog börja träna fartökningar.
Väl hemma på garageuppfarten visade mätaren 128 km och hurtbullesnittet 30,7 km/h.

Söndagsrunda med pina

När jag klev ner från sängen i morse värkte det i påkarna från gårdagens Kastbergalopp. Min första tanke va...... hur ska detta gå? Efter den vanliga grötfrukosten va det dags att dra iväg. Sätofta-Lasse och Anders W. och jag drog mot Lund för att möta resten av gänget som för dagen bestod av Patrik, Mats Murare och den flygande doktorn Johan.      

Här är killarna som kan dra, timme efter timme

                                                              
Vädret va underbart och vinden va nästan obefintlig, men vi kunde ana en svag nordvind....så vi styrde norrut. Stora Harrie - Södervidinge - Annelöv och Billeberga klämde vi snart av. Bra tempo och svidande ben va det som gällde. Johan stod på som om han snott cykeln och vi fick lugna honom flera gånger när det gick för fort. Billeberga - Sireköpinge - Kågeröd där man kunde höra röster om att vi skulle rakt fram över åsen men det sket sig denna gången istället svängde vi höger vidare mot Konga där vi styrde vänster över Blinkarp till Röstånga. Ner för backen och vänster till Ljungbyhed över Allarp. Hittills hade det gått OK och benen gick i alla fall runt. Anders och Patrik och inte minst Sätofta stod på bra över backarna mot Forestad och vidare mot Hallaröd. Helt plötsligt började Johan stöna där bak......det va hammaren som kom smygande. Han började som dom säger i Frankrike "pedalier in beurre" trampa i smör. Sonen Kalles Oboy började ta slut i flaskorna och det va fortfarande lång väg hem.

Sätofta lika glad som vanligt fast blicken är lite glansigare

                                                                          
Ner mot Ringsjön och vidare uppför backen mot Stehags Kyrkby och nu började pulvret i benen ta slut. Fick kämpa på upp mot Kungshult och äntligen kom nerförsbacken till Skarhult. Johan hängde längst bak och snackade om "upp som en sol och ner som en pannkaka" jag tänkte mer på en Duracell kanin.

Oboy´en i flaskorna är slut, lika slut är Johan

Vår stilåkare Mats körde bra som vanligt

                                                                                                                                  
Vi skiljdes åt vid slottet, Patrik bogserade hem Mats mot Flyinge och vi andra drog mot Ellinge. Eftersom vi alla har stora hjärtan fick Johan tömma våra flaskor och vi skickade även med honom en nödgel så han kunde ta sig till Lund. När vi fick syn på Eslövsskylten kunde inte Anders hålla sig utan började trissa Sätofta.....vilket man helst inte ska göra. Dom spurtade medans tog mig framåt i styrfart. Väl hemma va både kolhydrater och ben helt tömda.
Mätaren stod på 134 km och hurtbullesnittet låg på 31,5 km/h vilket är helt bra för att vara på vintercyklarna. Men så kan det gå när man har starka kompisar.

Återhämtning när man blivit äldre är inget man leker med. Det ohm´et jag kände i pedalerna idag är inget man är glad över och allt beror på lördagens Kastbergalopp. Så är det när man kör med starka killar.

Kastberga loppet 2012

Kastberga är en samling hus som ligger lite utanför Eslöv, riktning Hörby. Jakob som är en av invånarna hade för dagen roddat ihop en trängstävling. Du kunde välja mellan löpning, cykel eller det bästa av bägge, Bike and Run. Löpning är nog någonting som ganska säkert känns som det är gjort, så det blev cyklingen.

Arrangör Jakob

                                                             
Banan som gick på grusvägarna norr om staden va riktigt trevlig. Inga större backar men rullande hela tiden.....vilket är jobbigt nog.
Man kunde själv välja vilken cykel man ville använda, en del körde på cykelcross och vi andra körde på MTB. När jag och Anders W. rullade in till nummerlapparna såg vi att CKX hade samlat hela sitt A-lag och alla va utrustade med cykelcross cyklar.
Redan då förstod jag att det skulle bli en seg dag. På med nummerlapparna....som vanligt, då hörde man någon ropa att vi skulle ha nummerlapparna fram på bröstet. Jag vägrade, det va fan inte Vasaloppet vi skulle köra. Kör man cykel sätter man självklart numret där bak på ryggen, springer man eller åker skidor sitter nummerlappen där fram, eller hur!
Starten gick och det tog inte många minuter förrän jag hade max puls. Elitåkarna pumpade på längst fram och en annan hängde på där bak så gott det gick. Efter tio minuter va vi inte många kvar och jag hängde på snöret. Efter 30 minuter blev jag regelrätt avhängd med mjölksyra upp i öronen, här va det inte frågan om att tappa klungan utan handlade bara om ett "battle of surviving". Den pulskurvan jag fick ihop på 30 minuter finns det inget diagram i världen som kan täcka.
Slog av på takten och tog eget tempo för att komma in i andra andningen. Det tog ganska lång tid innan förste man kom ifatt mig, det va Ola på sin carboncross. Vi rullade på.....sen kom Snabbe-Daniel med kompis och vi fick igång ett bra lagtempo som höll till mål.
Väl i mål blev det rena kalaset.....kaffe med kaka....en mugg ärtsoppa och en kaffe till sen började jag återhämta mig. Servering hade allt man kunde önska sig.....och lite till.

Allt va framdukat.....rena festen

Korv grillades i mängder

                                                                                                                                           
När jag cyklade hem med ömma ben funderade jag på om man inte ska öka på träningen för sådana här upplevelser är inget jag vill vara med om för ofta. Men å andra sidan är det bara mitten av oktober och ett halvt år kvar till vi ska köra cykeltävling nästa gång, så man hinner nog träna högpulsigt många gånger innan dess.
När jag kollade mätaren vid mål med glansiga ögon stod den på 59 km och över 30 i snitt.
Ett stort tack till arrangören för ett bra initiativ.
Ett tack till Watt-Stefan, Martin, Jerry, Lars m.fl för åkturen och lektionen.

Här är killarna som kan klämma Watt

Ola, stark lagtempokompis

Det är många år sen och inte minst många kilo sen Martin vann ungdoms-SM

                                                                   
Väl hemma blev det trädgårdsjobb för hela slanten. Klippte gräset för antagligen sista gången det här året. Termometern visade 18 grader och det har nog aldrig hänt att jag klippt gräset den 20 oktober i kortbyxor och T-shirt. Helt otroligt....

Det är skillnad på mästare och mästare

När jag för första gången för många år kom in på Eddy Merckx cykelfabrik i Meise utanför Bryssel i Belgien mötte jag tre gubbar. Dom satt i ett rum framför fabriken och skötte alla inköp, planering och försäljning. Närmast dörren satt Luc, en gammal kompis från Gent som kört flera VM i cykelcross för Belgien. Dom andra två gubbarna kände jag först inte igen. I mitten satt en något äldre man som jag kände igen från cykelmässor i Europa. Något senare fick jag reda på att han hette Robert Lelangue och hade varit proffscyklist i många år, senare var han också sportdirektör för Eddy.

Robert Lelangue

                                                       
Längst ut till vänster satt en man med ett utseende som jag kände igen någonstans i bakhuvudet. Efter en stund såg jag ju att det va Jos Huysmans. Shit, tänkte jag...det va ju en av Eddys starkaste hjälpryttare.

Jos som ung

Jos hjälper Eddy i Girot

                                                                      
Det tog några besök på fabriken innan vi började snacka ordentligt, Jos kunde bara flamlänska, men som tur är kan jag göra mig bra förstådd på detta läte. Ibland fick vi skälla lite på han för att inte ramarna som vi beställt va klara. Nästa gång drog han en story om Girot och inte minst Gösta Fåglum. Alltid med glimten i ögat....och en kropp som kunde göra vilken cyklist som helst avundsjuk.

Eddy före Jos i Vallonska pilen

                                                                         

Förra veckan dog Jos i en hjärtinfarkt, 71 år gammal. Det känns som det var alldeles för tidigt, men sånt är livet.


Molteni boys

                                                           
Eddy va den store mästaren som alltid tog hand om sina kompisar. Han glömde dom aldrig. När det efter karriären va dags att starta sin cykelfabrik va dom gamla kompisarna dom första han anställde. När man va på fabriken sprang alltid på Ward Janssens, Herman Van Der Slagmolen osv. alla klassiska namn för oss äldre cyklister.


Eddy Merckx Boys

                                                                                                                                           
Varje söndag förmiddag körde man en träningstur tillsammans, Huysmans, Van Der Slagmolen, Herman Van Springel, Willy Vekemans, Vic Van Scil osv. Var inte Eddy på resande fot dök han alltid upp och gav resten av gubbarna ömma ben.

Jos jobbade 26 år hos Eddy utan en enda sjukdag, han va också den sista som fick sluta när Eddy sålde sin fabrik för 5 år sen. Innan dess va han Eddys bästa hjälpryttare i 10 år.

Det är en kamratskap som slår det mesta. Det är skillnad på en mästare och mästare. Eddy glömde aldrig hur hans teamkompisar offrade sig för honom när det behövdes som mest.

Undrar om Lance skänker sina teamkompisar minsta tanke.........när han kollar in sitt bankkonto.

Jag säger inte att det är sämre nu men det va ta mig fan bättre förr.....i alla fall när det gäller förebilder.

Vintercykelpremiär

Det var lovat bra väder idag.....i alla fall på förmiddagen. Men det smög sig. När jag slog upp dom bruna vid sjutiden i morse så stod regnet som spö i backen. Efter grötfrukosten gick jag mest runt och väntade att det skulle plinga till i telefonen, men inte ett ljud från träningskompisarna.....så dom va tydligen träningssugna fast busvädret. Nu hade vi tur för lagom när vi skulle iväg slutade det regna. Efter att jag, Anders W. och inte minst Sätofta Lasse passerat Örtofta mötte vi Johan B. vilket är ett tag sen. Det tog inte många minuter innan Patrik och Mats Murare också dök upp. Eftersom vinden idag va från öst vilket inte är så vanligt.....började vi köra österut i motvinden. Gårdstånga - Harlösa va centralortena vi passerade på vägen mot Övedskloster. Där drog vi en höger ner till Sjöbo. Det rullade på bra och det va rena snacketolvan. Lite skitsnack och inte minst lite vänskapliga pikar gör söndagsrundorna till veckans höjdpunk, i allafall i träningsväg.
När vi kom ner till Sjöbo va det någon som öppnade kranen, för det tog inte många minuter innan man va dyngsur. Motvind med regnet piskande i ansiktet är något som dom flesta människor skulle få uppleva, för det finns garanterat inget bättre sätt att känna att man lever. Vidare ner mot Ystad innan vi svängde höger mot Everlöv.
Här började den flygande doktorn Johan få upp värmen och helt plötsligt började han halvhjula Wall och det är ingenting man gör. Efter ett tag övergick han till att halvcykla, vilket är ännu värre både för Wall och inte minst för oss andra som nu började känna av regnet och inte minst styva ben.
Mats hängde nu som slips längst bak och när vi närmade oss stoppet på vägen mellan Blentarp och Veberöd hörde vi han stöna......vi tar väl höger mot Veberöd. Han va inte sugen att köra rakt fram över Stenberget. Nu började regnet avta och vinden låg på bra i ryggen när vi blåste genom Veberöd på vägen mot Torna Hällestad. Här drog Mats hemåt, medans vi andra körde till Sandby för att lämna av Patrik. Johan drog mot Lund och vi andra körde mot Eslöv. När vi kom till backen i Viderup.....fick Anders och jag göra allt vi kunde för att lugna ner Sätofta....som nu verkligen fått uppe värmen. Förbi Ellinge sen va det dags för spurten till Eslövs skylten som Anders vann som vanligt. Nu började det regna igen.......men det sket jag i för nu väntade en stund i badkaret med en kopp skånerost på kanten.
Mätaren visade idag 106 km och det gyllene hurtbullesnittet hamnade på 30,6 km/h vilket är helt OK för att vara på vintercyklarna.
Riktigt kul att vara igång igen och inte minst skönt att komma ut och köra till skillnad mot veckornas  surrogatträning på testcykeln.

Två starka gubbar Mats och Johan

Söndagsgänget i blötan

Här gårman och Sätofta som inte vet hur man tar det lugnt

                                                         
I lördags va jag nere på Höllvikens Cykelklubbs happening på Formtoppen i Höllviken. Det var över 100 cyklister anmälda till eftermiddagens träff. Jättekul att se så många glada cyklister på en och samma gång, speciellt i oktober. Klubbledningen gick igenom årets säsong och delade ut priser till alla ledare som håller i träningen. Man presenterade också planerna inför 2013 med Vätterngrupper, aktiva tävlingar samt inte minst träningsläger. Ska bli kul att följa hela gänget under nästa säsong!

Lite suddig bild på Magnus G, Björn N. och Magnus J. som leder en av sveriges snabbaste växande cykelklubbar

Hundra personer på en klubbträff är inte ofta man får uppleva

                                                          
Jag har följt denna klubb sen den bildades för några år sen och är riktigt imponerad av deras arbete. Dom är snart uppe i 300 medlemmar och hade i år över 120 killar och tjejer som körde Vätternrundan. Dom har även en tävlingssektion som kör aktiva tävlingar och även där går det framåt. Nu har dom satt fokus på ungdomar och har redan fått igång ett gäng knattar som både tränar och tävlar. Klart imponerande verksamhet. Hade det funnit fler ledare som Björn N, Magnus J, Magnus G. och Ola H. hade cykelsporten sett helt annorlunda ut i Sverige. Det behövs helt klart nytänkande. Det finns klubbar som idag bara knallar på i dom gamla fotspåren fast dom har både klubblokaler och tradition. Det är synd när cyklingen aldrig varit så populär som den är idag och det är till och med inne att klä sig i lycra.

Tiden går snabbt

                                                                  

Nu har jag varit igång och tränat en vecka efter mitt uppehåll och det känns skönt. Det är helt otroligt va det betyder mycket för välbefinnandet att träna. Man blir mycket piggare och får endrofinkickar som varar länge. Man tänker helt plötsligt på va man stoppar i sig. Jag har för länge sen upptäckt att ju mer man tränar ju noggrannare är man med maten, och ju mindre man tränar ju junkfood stoppar man i sig. Det kan till och med slinka ner en påse chips.......vilket i och för sig inte är helt fel.....men bättre föda kan man tänka sig.
Har hunnit med några svängar på testcykeln.....vilket inte är mycket att skryta om. Watt siffrorna är så låga så man får kolla att man kalibrerat pendeln rätt. Till min fasa var den rätt kalibrerad...... Nog om watt....... det enda som känns är ohm i pedalerna.

Jag gjorde även gym debut i veckan.....det va lika illa det.....här kör man med enbart stången (utan vikter) och får träningsvärk så att man är tvungen att sova med käpp dom nästkommande nätterna. Jag tycker att gym träning är roligt och inte minst nyttigt för välbefinnandet och vardagen. Om det har någon betydelse får hur fort man cyklar tvistar de lärde. Någon säger att det hjälper till.....nästa säger att man kan skippa det. Jag vet inte vilket, men för mig som står hela dagarna vet jag att det hjälper till att styrka upp kroppen. I morse på gymet träffade jag min träningskompis Bertil som fyllde 75 år igår. Han va förbannad för i lördags fick han inte ihop det med bänkpressen. Hans mål är sedan många år att lyfta 100 kg plus sin ålder. I lördags klämde han "bara" 170 kg och det va han inte nöjd med. Han hade lite ont i axeln efter att veckan kört fyror på 140 kg. Helt otroligt vilken krutgubbe.....det är bara att lyfta på hatten och hoppas att han klämmer 180 kg om fem år.

Tre glada gubbar som träffas varje söndag för trevligt samkväm

                                                          
I söndags va det dags för vår vanliga runda. Sätofta-Lasse, Anders W. och inte minst Mats Murare va som vanligt på hugget. Det blåste säkert 10-12 sekundmeter vilket märktes i motvinden. Ibland när man kollade ner på cykeldatorn va det inte mycket den visade. Vi drog i alla fall iväg ut mot kusten i motvinden. Uppe vid Häljarp svängde vi ner mot Barsebäck och fick en sidvind som heter duga, cyklarna stod i 45 graders vinkel. Vidare mot Lödde och Stävie, där vi drog ner mot Nybo och Vallkärra. Vidare i medvinden ner mot Örtofta och sen vidare mot Eslöv. I Sallerupsbackarna fick Lasse in overdriven och tog en förning uppför i sidvinden så Anders och jag hängde som slipsar bakom. Sen var Anders tvungen att visa vem som är king och tog spurten till Eslövsskylten med ett ben.  När jag rullade in cykeln i garaget stod mätaren på 85 km/h och hurtbullesnittet låg på 31,8 km/h.

Mysigt och riktigt god mat

                                                                       
Efter en snabbdusch och en kopp kaffe med en smörgås va det dags att köra ner till Idala Gård nere på söderslätt för italiensk brunch. Riktigt trevligt ställe som jag verkligen kan rekommendera för en god bit mat.


Två snygga killar, Bosco och Coach

                                                                       
Innan brunchen hann vi med ett besök hos vår kompis Coach som bor i Fjärdingslöv, en km. från Idala. Alltid lika trevligt att slänga käft en stund.

Då va det dags att dra igång igen

Efter att ha slappat ett par veckor är det dags att dra igång träningen igen. Hade tänkt att sticka ut en sväng på racern i lördags men det ösregnade och fast att motivationen är på topp igen efter mitt lilla break så är den inte stark nog att åka ut i regn, speciellt när det är höst. Så det blev till att damma av testcykeln och göra säsongsdebut på den rackaren. Monarken är en kär vän och alltid lika ärlig.......även denna gång. Den visar alltid var man står i konditionsstatus......och denna gång va det ingen rolig upplevelse. Satte igång på en wattsiffra som jag tyckte skulle vara lagom denna tid på året.......men det tog inte många minuter innan det va dags att skruva ner motståndet. Det är bara att inse att flåset är en riktig färskvara, och är någonting man man måste underhålla hela tiden om det ska likna något. Har man en trainer med display eller testcykel så vet man att den aldrig ljuger.....utan det är bara att glo på displayen så inser man snart sin status. Punkt - Slut. Nu blir det till att att försöka hålla svänghjulet glödande i vinter om det ska bli fart på cykeln nästa år.

Anders och Sätofta är två trygga ryggar att följa i motvinden

                                                                
Vaknade på söndagsmorgonen och såg fram mot en trevlig runda med kompisarna. Sätofta-Lasse, Anders W och jag mötte upp Mats Murare vid Örtofta och sen styrde vi mot Lilla Harrie. Jag vet inte hur många sekundmeter det blåste men när man kollade på cykeldatorn så visade den 23 -24 km/h i motvinden och då tog jag i va det gick. Skånska cykling när den är som bäst! Vidare mot Virke - Reslöv - Marieholm och Södervidinge där vi svängde höger mot Dagstorp och Karaby. I Karaby körde vi mot Hög och kom ut på Örestadscyklistens en mils tempobana. Den startar i Hög och går till Karaby, där man vänder. Denna tävling körde jag för 5-6 år sen och är en av två tempotävlingar som jag kört de senaste 35 åren. Men jag funderar på om det inte ska bli ändring på det!

Mats Murare är koncenterad i motvinden

                                                                  
Hög är en liten by som ligger mellan Kävlinge och Löddeköpinge. När jag i min ungdom flyttade ner till Skåne sa jag Hög som det låter......men fick omgående bannor....för de ska tydligen uttalas Höj, vilket jag aldrig begripit!
Efter Hög drog vi till Lödde och sen vidare till Borgeby och sen äntligen ut i medvinden mot Lund. Med vinden i ryggen kunde vi enkelt hålla 50 km/h på rakorna. Vi blåste igenom Lund och vidare mot mot Södra Sandby. Just innan S.Sandby svängde vi vänster ut i sidvinden mot Räften - Odarslöv - Stångby. Sedan bra rull mot Örtofta innan det va dags att klämma Eslövs alper, Sallerupsbackarna vilket inte är mycket att komma med men räcker för att det ska bränna i benen.
Väl hemma stod mätaren på 95 km och hurtbullesnittet låg på 32,5 km/h vilket va helt OK i denna vind.

Anders är mannen som älskar medvind

                                                                 
Nu är man igång igen, vilket är skönt. Nu är det bara gympremiären som saknas.....vilket i sig är en upplevelse.....om inte annat några dagar efter, när träningsverken är som värst.