Wh(a)t(t) training

När jag pendlade in till jobbet igår morse för köra söndagsversionen av vår öppna helg satt jag och funderade lite på wattträning. Först läser man hela vintern hur många watt dom klämmer runt om i stugorna i Sverige. Det är SRM watt...det är trainer watt och inte minst Monark watt. Monark watt är lika med så och så många SRM watt osv. Siffror så man blir yr i huvudet. Sen när man kommer ut på vägarna är det timmar hit och dit så man undrar om alla satsar på långlopp. Sen är det dags för Mallorca och då blir det både timmar och watt...så det ryker.
All dagens teknik gör att man kan analysera varje träningspass ner i minsta detalj som sekunder, tramptag och effektutveckling. Det är säkert framtiden om man vill utvecklas i rätt riktning när man är satsar på cykelträning. Men man får inte glömma att den största anledningen att man cyklar är för det är så jäkla kul att komma ut att köra lite och inte minst för att träffa sin kompisar. Går det sen bra och man når sina egna uppsatta mål är detta bara ett stort plus.
Det tråkiga med alla prylar på styret man måste hålla reda på är de flesta cyklister har glömt att man alltid hejar på varann när man möts på vägen. Nu slänger man upp kardan och av den mötande cyklisten får man inte ens en nick.....han kanske kollade in sin effektutveckling just när jag mötte han.
Själv känns det som att man inte producerar speciellt många watt när man är ute och tränar. Jag kommer ihåg när man satt i skolan och försökte traggla Ohms lag. Jag kommer ihåg att den handlade om motstånd och det är nog det jag känner i pedalerna. Det är kanske det jag pysslar med när jag känner det vanliga motståndet i pedalerna....Ohm träning.

Min kompis Lännart i Värnamo hittade denna bild på en loppmarknad i Värnamo. Han slog till och köpte den för en femma och skickade ner den till mig och påstod att det är jag som ligger på tredje hjul....men det är det inte och jag kan inte klura ut vem det är. Bilden är tagen på ett av Skånes Cykelförbunds träningsläger i början på sjuttiotalet. I täten ligger Björn Thore, CK Fix från Helsingborg. På hans rulle ligger den urstarke Bengt-Åke " Stävie " Bengtsson som körde för Klubben Cyklisten i Malmö. På denna tid var det enda man kunde montera på styret en ringklocka ......och det konstiga är att det gick lika fort på tävlingarna då som nu .

Ytterligare en hård dag i Normandie

Grabbarna i Team Cykel City kämpar på bra nere i Normandie Runt. Tävlingen är stenhård med många bra lag på startlinjen och inte minst en mycket tuff terräng med rullande backar hela tiden. Den styva vinden som alltid ligger på från Atlanten gör inte heller loppet lättare. Just den rullande terrängen gör Normandie och Bretagne till den regionen i Frankrike som har fått fram de bästa cyklisterna. Nästan varenda by ligger på en sluttning och alla byar skulle naturligtvis ha sin egen cykeltävling. Detta innebar att man skulle uppför en lång jäkla backe upp mot mål vid varje varvning och sedan nerför på någon väg utanför byn. De hårda banorna gjorde oftast tävlingarna stenhårda och blev riktiga utgallringslopp. Bara de hårda killarna var kvar i täten när det drog ihop sig till målgång. Jag såg att etappen nu på fredag i Normandie Runt har målgång i Coutainville. Just Coutainville får mig att tänka på att det var här jag körde min första tävling med mitt franska lag. Jag kände inte någon av cyklisterna när jag kom ner till Frankrike. Vi skulle i alla fall köra ett GP lopp på 40 varv med spurt var 5:e varv. 3-2-1 poäng till de tre första över linjen var gång. I laget fanns det en engelsman som hette Mark Robinson. Han var stor som ett hus och skulle tydligen vara vår spurtare. Förutom att var var stor så va han också från Hull, vilket innebar att han var lika svår att förstå som fransmännen. Tävlingen startade och ville skulle dra upp spurten till honom men problemet var att vi aldrig såg han. Så det blev att var och en körde för sig själv. När vi skulle köra den näst sista spurten var jag i ledningen och var på gång. När jag ställde mig upp för att dra igång gick plötsligt kedjan av och jag stod på öronen i backen....så var den tävlingen över. Poängen jag fått ihop räckte till en tredjeplats fast jag inte kom i mål. På den tiden var det 7-delade kransar så kedjorna var nästan dubbelt så breda som idag....men det fanns inga kedjelås så kedjorna fick alltid nitas ihop och det innebar någongång i bland small en kedja av. Det var tider det....

                       Förbanad efter kedjebrottet

Lite funderingar på väg till jobbet

När jag gav mig iväg till jobbet i morse var det en bitande motvind som det oftast är i Skåne när man ska köra västerut. Jag tog en liten omväg för att försöka få ihop lite mil i benen innan säsongen startar. Jag satt där i min ensamhet och var jäkligt glad över Tobias Ludvigssons seger på prologen i Tour de Normandie igår. Vilken kul start för teamet och inte minst för Tobbe själv, trevligare kille får man leta efter. Normadie är ett av de distrikten i Frankrike som genom åren producerat mängder av cykelstjärnor. Där har man verkligen cykel och inte minst cykelklubb kultur på högsta nivå. Massor av cyklister, klubbar och inte minst knattar som cyklar. Jag såg att en av dessa talanger, Fabien Tailleifer har åkt fast för doping. En kille som junior och U23 körde i täten på de flesta av de större tävlingarna i Europa. Han sa som försvar att han hade lätt för det och hade glömt det viktigaste....att träna. Därför behövde han lite hjälp av otillåtna medel! Jag tror att det ligger i blodet. När jag i min ungdom tävlade i Frankrike så kom jag ihåg att att vi en gång körde ett Nocturne lopp i Caen, Normandie. Nocturne innebär att att loppet startar vid tiotiden på kvällen och man kör ett varvlopp i centrum av stan i skenet av gatubelysningen. Lite show och bra underhållning för publiken och helt OK lopp för oss cyklister. Det var ingen större tävling 50-60 startande men jag kommer ihåg att det var bra prispengar. Bra tryck i en timme och lite till och sedan spurt. Jag blev trea villket var bra för mig i en spurt. Vi han knappt över mållinjen förän det dök upp några franska tävlingskommisarier och ropade, Dopage controle.....doping kontroll. Som vanligt på den tiden tog dom in de tre första och ytterligare tre som lottades. Vi fick pinka i några rör i ett låst rum i omklädningssalen. Jag tänkte inte mer på det...utan vi kom hem ganska sent på natten fast vår teamboss Bertrand körde som han snott bilen. Livet gick vidare med tävlingar och träning. En månad senare fick jag ett brev hem från franska cykelförbundet.....där stod det att jag hade vunnit tävlingen i Caen! Ettan och tvån hade lämnat positiva tester. Vinnaren var Fabiens farbror med samma efternamn. Kanske ligger det i blodet!!!!
I kväll när jag cyklade hem från jobbet var det 10 grader varmt.....kanske är det något på gång.

Bra tur på en skön söndag

SMHI, yr.no och inte minst dmi.dk hade alla lovat en underbar söndag med strålande sol. Det sket sig för vi han lagom hem innan solen ville visa sig. Hur svårt kan det vara med satelliter, datorer och andra tekniska hjälpmedel att nån gång få en prognos rätt. Termometern visade runt nollan när det var dags att ge sig iväg vid niotiden. Vi blev ett riktigt bra gäng idag. Lukas och Jesper var våra elitåkare, Kristian vår triathlet, Johan vår draghäst och Mats, Christer och jag stod för gubbainslaget. Sist men inte minst fick vi idag även sällskap med Sätofta-Lasse, vilket alltid är ett nöje. Efter att vi mött upp i Örtofta styrde vi mot Lilla Harrie -Virke - Remmarlöv - Trollenäs och sedan Trolleholm vilket är ett av de vackrare slotten i Skåne. Sedan drog vi mot Ask - Konga - Kågeröd och sedan upp mot Ekeryd. Där drog vi vänster in mot Helsingborg, efter ett par km svängde vi vänster till Tjutebro. Sedan höger till Vallåkra. Där var det slut på motvinden som vi hade haft på näsan i bra mer än två timmar. När vi kom backen i Vallåkra fick Johan speed på benen och Sätofta fick en konstig smärta i spirorna och vek ner sig. Uppe på toppen tog vi vänster mot Härslöv, sedan vidare till Vadensjö och upp över Rönneberga Backar. Här finns det en riktigt bra knuda att köra backträning i. Jag kom ihåg att för många år sen fanns det en skidpist på Östra sidan av backen. Det var en bonde som ställde dit sin traktor och fixade en släplift. Denna skånska skidkultur har försvunnit efter massor av snöfattiga vintrar. Efter toppbestigningen drog vi ner mot Asmundtorp. Kyrkan i byn är ett riktigt landmärke. Den har en höjd av 66 meter och syns vida omkring. Kyrkan är byggd i något som kallas landsbyggdskatedral, vilket verkligen märks. När kykan byggdes 1897 kostade den 250.000 kr. att få den klar. Det måste varit en ofantlig summa pengar på den tiden. I Asmundtorp styrde vi mot Häljarp och sedan vidare mot Saxtorp. Nu började kännas i benen att man varit ute ett tag. Härlig go sidamed vind gjorde att det rullade på bra. Efter ett snabbt pitstop i Dösjebro drog Jeppe hem mot Löddeköpinge medans vi andra körde vidare till Södervidinge och sedan St. Harrie. Sedan hade vi bra medvind tillbaka till Örtofta och helt plötsligt så dök Mats Murarare upp i täten med friska ben efter en dag i skuggan. Han haft problem i veckan med ett ryggskott men nu tror jag att fick en släng av hemlängtan och körde på bra. I Örtofta skiljdes vi åt, Johan och Mats körde mot Lund. Lucas bogserade hem Christer till Södra Sandby för att få in lite extra tid och inte minst för att få hem Christer i ett stycke. Lasse och jag drog mot Eslöv i den tilltagande vinden som låg på från sidan. Sallerupsbackarna sved som vanligt i benen när man varit ute på en långtur. Väl hemma efter en riktigt bra träningstur stod mätaren på 130 km och ett snitt på 29,5. Jag hoppas att detta var näst sista helgen på vintercykeln och ser fram mot att snart grensla Cervelon. Den står startklar i garaget, ska bara se till att ladda batteriet till DI2 växelsystemet...sen jäklar ska det cyklas..

                    Mats gör ett pit(t)stop i Dösjebro

    Ett riktigt trevligt träningsgäng som träffas de flesta söndagar under
vintern

Lucas är en riktigt bra träningskompis som gör att vi andra får slita hund

Va händer?

Enligt SMHI har våren anlänt till Skåne, det var i alla fall det jag läste i Sydsvenskan i morse. Vår innebär att dygnsmedeltemperaturen är över nollan sju dygn i rad. Jag vet inte riktigt hur dettta har gått till, antagligen halvkalla nätter och halvvarma dagar för vi har inte haft en dag här nere som är värd att kallas vårdag. Helgens träningsläger satt i benen längre än vad jag trodde. Tog det lugnt måndag-tisdag och tänkte att dra till med ett testcykelpass på onsdag morgon, men det gick inte bra. Benen stod rakt ut efter några intervaller. Det var bara att svära en ramsa och ge sig av mot duschen innan det var dags att ta sig av till jobbet. Pendlingen har gått så där senaste dagarna, halvstorm var dag och ett jäkla regnande. Idag var det helt jäkla sjukt. Ösregn och hagelskurar hela eftermiddagen. Varningar på Radio Malmöhus för halka och att de var ute och saltade vägarna i förebyggande syfte. Nu vill vi ha vår......snart. Vi får se vad som händer till helgen, de har i alla fall lovat varmare väder men det känns som man hört det förr.
I morgon 18 Mars fyller en av mina gamla cykelidoler 65 år. Leif "Lill-Vinco" Hansson var en cyklist som de flesta i min generation såg upp till. Stark som en oxe med ett drag som kunde spräcka vilket fält som helst i kantvinden. Det var Leif från Ystad.

Träningsweekend i Åhus

Då var det dags för den första träningshelgen i historien med veterangänget. Samling 11.45 på Åhusstrand. Efter en snabb baguette och ett par koppar kaffe (Skånerost naturligtvis här nere i Skåne) var det dags för lördagens pass. Jag hade sett fram mot ett lite lugnare pass men coach Reck hade något helt annat på gång. Innan vi gav oss iväg så sa han "dela upp i två gäng så kör vi på lite ut i motvinden för att komma igång" nog kom jag igång. 10-12 sekundmeter motvind mot näsan kan få de flesta att komma igång. När vi kört en timme tyckte Reck att vi skulle börja köra lagtempointervaller. Detta var en ny upplevelse för mej....och inget man vill dela med sig av till sina bästa vänner. Tungt som attan i motvinden ...nästa lika tungt i sidvinden och ett rent helsike i medvinden. Johan B. fick ett ryck efter redan 5 minuter och stod för förningar som vi inte hade en möjlighet att följa. Men efter lite bassning lugnade han ner sig och kom in i mer normala gängor. Sedan flöt det på bra fast smärtan i låren var inget att leka med. Den sista milen in mot Åhus kom plötsligt Reck farande som en kanon på ytterkanten och skrek lagtempo vad det går hem till Åhus. Och gick gjorde det! Lite sida medvind gjorde att det gick som tåget. 12 man lagtempo ger ett bra flow. När jag kollade ner på datorn stod den på 47 km/h........på en tung vintercykel. Det var inte konstigt att det kändes i benen när man kom hem efter 100 km cykling. Lite Paris - Nice på Eurosport sen var det dags för dagens andra pass...middag och barhäng. Ägaren Max som själv är cyklist visste precis vad vi behövde efter en dags cykling. Maten var riktigt bra och eftersom det var buffé var det bara att springa hur många gånger man ville. Jocke B. var nog kvällens vinnare när det gällde att fylla faten.

                    Mattias Reck snackar lite om träning och taktik



På Söndagsmorgonen var det uppstigning 6.45 för frukost. Ett frukostbord som slår det mesta gjorde oss klara för dagens övningar. Mats H. hade lagt upp dagens pass......och jag tror ta mej fan att han hade hittat varenda backe som finns på Linderödsåsen. Första timmen körde vi i duggregn sen blev det bättre väder. Backarna kom som ett pärlband.....Lökarödsbacken.....Bertilstorp......Forsakar.....Sönnarslöv...sedan började det rulla ner mot Tollarp....vilket var skönt. Lite fin motvind tillbaka mot Åhus.....i ett bra distanstempo var det som gällde tills coach Reck plötsligt skrek att vi skulle stanna. Jag tänkte va fan har han nu på gång.....klart att det var något. Sista milen skulle köras lagtempo på lätta växlar...och då menade han lätta växlar. Benen gick som lärkvingar och smärtan i benen var större än på länge. Tillbaka i Åhus stod det 138 km på mätaren och 30,3 i medelhastighet....inte illa på vintercyklar i denna tunga terräng. Det tog inte många minuter att konstatera att gubbarna i veterangänget verkligen skött vinterträningen denna vinter. Det ska bli en kul sommar! Efter en snabblunch var det dags för alla att dra sig hemåt efter en riktigt lyckad helg. När jag väl kom hem till Eslöv efter att ha lämnat av kompisarna på vägen hade frugan middagen klar. Smakade som vanligt bra...det enda bekymret var att få ner vinet som i vanliga fall rinner ner lätt. Det kanske var tecknet på att man tagit i ordentligt under helgen.
När jag kröp ner i bingen på kvällen tänkte jag på: Tack Mats och Mattias för en superhelg. Tack Max för ett trevligt mottagande på Åhusstrand....ett ställe som verkligen kan rekommenderas till alla klubbar som vill lägga ett träningsläger söderut på vårkanten. Tack till Mattias Reck på Reck Balansera för ditt coachjobb...svårt att hitta en mer kunnig och inte minst entusiastisk coach. Vill du utvecklas som cyklist är det honom du ska kontakta....det är en sak som är säker.

 Sist och minst ett stort tack till veterangänget som är ett rent nöje att umgås med. Det är dessa trevliga killar som får mej att hålla på med cykling på den nivån jag gör. Svårt att hitta bättre kompisar i min ålder.

            Så här glad var en av mina bästa träningskompisar Johan efter nästan 14 mil

Idag blev det Gore-Tex

Busväder med 10 sekundmeter motvind och snöblandat regn var inget man önskade när man slog upp de bruna i morse. Men face the fact....det var bara att plocka fram Gore-Tex kostymen och ge sig iväg mot Lund. Tungt som attan och en jäkla tid tog det. Hem på kvällen var dock helt OK, lite regn och en riktigt bra medvind. Väl hemma väntade frugan med potatisomelett....den satt som en krocketklubba på smalbenet. I helgen bär det iväg till Åhus för träningsläger med Cykel City veteranlag. Ett riktigt bra initiativ bra av Mats som verkligen skall bli kul. Kul att träffa alla gubbarna efter en lång vinter, och inte minst kul att klämma in två bra träningsdagar. Det skall bli roligt att åka på träningsläger i Sverige igen.....det trodde jag inte att jag skulle få uppleva igen. Få se om det är någon skillnad mot sina ungdomsläger som tillbringades runt om i Sverige i gympasalar. På den tiden var det Ergovis och XL-1 sportdryck som gällde. Nu kommer det att bli Enervit och Vitargo som gäller på passen och säkert ett par cerveza på kvällen som återhämtningsdryck. Livet som veterancyklist skall gärna vara hårt men man får inte glömma återhämtningen.

Äntligen börjar pendlingen

Den mesta av min cykelträning bedriver jag själv tidigt på morgonen. Cykelpendling till jobbet är för mig den perfekta träningen, iväg tidigt på morgonen mot Lund. Ibland kan det bli en omväg eller två för att dryga ut milen lite och inte minst för att få lite extra träning. Raka vägen till jobbet är 20 km. Ibland är det inte så jäkla kul att dra iväg i ottan. I morse var det -4 när jag stack, men det blev snart varmare och till slut blev det en underbar vårdag här nere i Skåne. Hem är det alltid raka vägen som gäller. Det har med åren blivit lite svårt att komma ut och träna när klockan börjar närma sig 7 på kvällen och man har en lång dag i benen. Ett par veckor till är det belysning som gäller när jag cyklar hem på kvällen. Navdynamo och en stark lampa är det som gäller framåt. Bak är det dubbla diodlampor samt ett gäng reflexer. Naturligtvis är reflexvästen kronan på verket. Cykeln är tung som attan och väger ungefär lika mycket som 2 Cervelocyklar. Perfekt vinterhoj som tål det mesta. 

            Tung crosscykel som är utrustad för vinterträning

                  Tyskt SON dynamonav ger bra kräm framåt

                          Riktiga mudflaps om man någon gång
                          skulle lyckas få någon på rulle

  
                   Riktigt bra kräm i dynamonavet gör susen

Vasaloppssöndag

Söndagen då Vasaloppet går är min stora TV-söndag. Frukost i soffan framför TV, datorn uppkopplad för att se hur det går för lite kompisar som kör. Förmiddagen kan inte bli mycket bättre. Distansträning denna stora dag är ett absolut no-no. Dagens tävling var väl så där....fast man säkert säga att bäste man vann, igen. Söndagen förgylldes också med 5 milen från VM i Oslo. Första timmen av tävlingen tillbringade jag på testcykeln. Hade tänkt att dra av lite intervaller...men det sket sig. Benen var kass och absolut inte återhämtade från gårdagens aktiviteter. så det blev ett pass som jag vet i attan vad man ska kalla det, kanske ett sköljpass eller ett återhämtningspass eller bara ett pass framför TV. Skit samma, säsongen är långt borta ännu och det är många watt kvar att dra. När jag satt där på testcykeln kom jag att tänka på mina Vasaloppsäventyr. Jag och Picco satt i Uppsala för ett antal år sen och hade en trevlig middag med ett gäng kompisar. En av dom var Tobbe Wallén, duktig skidåkare och ännu bättre cyklist för ett antal år sen. Helt plötsligt kom Vasaloppet på tal och Tobbe klämde ur sig, ni skåningar kan fan inte åka skidor. Sen var det igång....till slut var Tobbe inne på att han skulle betala startavgiften till Öppet Spår om vi lovade att starta. Jag tvekade...är man snart 50 och aldrig stått på ett par skidor kanske det inte är läge att börja veva igång en skidkarriär. Picco sa ja direkt och då kännde jag trycket och helt plötsligt var jag också på. Nästa morgon när vi satt i bilen på väg söderut började det klarna vad vi gett oss ,in på. Va fan, vi måste ju skaffa utrustning. Skåne har ju inte så mycket i skidväg att erbjuda så det blev en sväng in till Pellle och Peter på Renbergs i Jönköping. Utrusta oss som Elofsson var budskapet när vi började snacka med Pelle. Säljare som han är så han sin chans att göra en bra dagskassa, och det gjorde han. 2 timmar senare gick vi ut med famnen full med prylar. Skidor, rullskidor, pjäxor, stavar, vallor, gummiremmar osv. 2 timmar senare var jag hemma i Eslöv. Jag började bära in alla prylar i hallen och frugan sticker ut huvudet från köket och undrar vad som står på. Jag ska köra Vasaloppet, sa jag. Svaret var"du är inte klok" Sedan var det dags att börja träna...shit ...första turen på rullskidor är inget man vill minnas. Dagen efter är inte heller något man man vill minnas, träningsvärk i varenda muskel som finns i kroppen. Men det gick bättre och bättre, sen klämde jag in lite snöträning vilket var ännu svårare. Första turen på 6 km tog en timme och 5 vurpor och blodviter på hakan. Hursom helst så stod vi på startlinjen när det var dags. Det var något av det roligaste jag gjort...alla kända namn man passerde...Smågan..Oxberg ...Evertsberg..är namn som man känner igen sen man var grabb. Lugn och fin tur med stopp i varenda depå. 9.30 blev tiden...vilket inte är en bra tid, men helt OK för att vara första gången. När jag kom i mål var det en jäkligt skön känsla av att genomfört Vasaloppet. Sedan körde jag ytterligare 2 år i följd och det gick bättre och bättre för var gång. Det personliga rekordet är 6.37 och det är risk att jag gör ett par försök till att slå det innan jag hänger upp skidorna på väggen. Skidor i Skåne är kul men jäkligt komplicerat......det är betydligt enklare att cykla.

Blåsig träningsrunda

Äntligen dök den där solen upp som metrologerna lovat oss hela veckan. Det kändes i luften att våren är på G, det kändes också på vinden att det är vår. Efter frukosten dök Mats upp och gjorde oss ett riktigt trevligt sällskap på dagens pass. Vi rullade iväg och mötte snart upp Johan, Mats och Jesper Spjuth. Sedan körde vi ut i motvinden som inte var att leka med idag. Lilla Harrie - Virke - Marieholm upp över backarna mot Bialitt och Ask. Tungt som attan med taskiga vårben i motvinden är inget man leker med. I Ask drog vi vänster till Kågeröd, sedan riktning Sireköping - Billeberga. Riktigt gött när man äntligen fick vinden i ryggen. Sedan körde vi över Trä - Norrvidinge - Marieholm - Reslöv - Virke - Örtofta, hela tiden med vinden i ryggen. När sedan Mats och jag skulle ta oss tillbaka till Eslöv hände något. Vi körde rakt in i en vägg. Shit va tungt det blev. Vi fick köra partempo i den kraftiga motvinden för att huvud taget komma framåt. De beryktade Sallerupsbackarna i motvind kändes som Alpe d`Huez idag. Mats sa till mig att vi 20km/h går det en skamgräns som man inte kan gå under. Det får stå för han själv....jag vågade inte titta på mätaren för det kändes som vi var nere på ensiffrigt. Men hem tog vi oss och kaffet smakade extra gott efter en sån här tur. Det var en riktigt kul runda idag i trevligt sällskap. Johan tillbaka efter en hård arbetsperiod, Jeppe är på gång efter sin knäskada och kommer säkert att få en bra säsong. Mats H. körde starkt som vanligt och Mats hade en bra dag efter förkylningen. Mätaren stod på 111 km och snittet just över 28km/h.
Det kvittar hur mycket trainer, testcykel eller spinning man kört på vintern, de första rundorna ute i den skånska vinden är inte att leka med. Men det är bara att bita ihop och ge det tid.......det brukar lösa sig till slut.

Två starka gubbar och en ännu starkare Jeppe