Då va det som vanligt igen

Efter att tillbringat en vecka med Team Unaas nere på Kanarieöarna va det dags för vår vanliga söndagstur. Redan när jag slog upp ögonen i morse kände jag att det skulle bli en seg tur.....det tar ju ett tag att återhämta sig efter en hård träningsvecka. Det tog inte många kilometer förrän jag kände mig hur seg som helst. Att gå från 23 mm däck till dubbdäck på vintercykeln är som att köra i sirap....har man då också sega ben kan det ta musten ur vem som helst. Anders, Sätofta-Lasse och jag rullade i motvinden mot Örtofta för att möta upp Mats Murare och Patrik. Danskproffsen lyste med sin frånvaro....dom var på väg till Spanien på träniningsläger med sitt team.
Det va moddigt på dom mindre vägarna, men det är inga som helst problem när man kör med dubbdäck. Vi drog mot Lilla Harrie - Virke - Reslöv på moddiga vägar, när vi kom till Marieholm va det mest blöta skitiga vägar. Vi rullade på till Södervidinge - Dagstorp - Karaby och vidare till Saxtorp. Där drog vi en vänster och ut i motvinden mot Hofterup - Barsebäcks By och vidare mot Sandskogen i Lödde. Sätofta hade haft lite mankemang med sin bakskärm och va tvungen att göra en nödreperation på lördagkvällen. Det blev nog bra.....om bara skärmen hade varit lite längre....nu blev det att ligga i sprutet. Jag vet inte om det va avsiktligt gjort av han......han kanske bara väntade på att vi skulle säga till han att han skulle ligga längst bak! Vi får se om han har hittat en förlängare till nästa söndag!

Anders

Patrik, lika oberörd som vanligt

                                                                                                                                                
I Lödde körde vi över Kävlingeån och kom uppför backen till Borgeby Slott. Där körde vi vänster mot Stävie....och nu började det kännas i påkarna.....eller kännas och kännas! Dom va helt döda och kraftlösa. Men med trevliga träningskompisar kan man alltid få lite extra hjälp.....i motvinden. Sätofta halvhjulade.....Anders körde starkt som vanligt....Patrik va oberörd som vanligt....och Mats skrattade och bara sa "där ser du hur jag har det varenda söndag"
Vi tog oss ner till Nybo och vidare till Vallkärra...hela tiden i motvinden. Sen mot Stångby och ut i medvinden mot Örtofta. Herregud va skönt med riktig medvind i ryggen....dubbdäcken smattrade mot asfalten och hastighetsmätaren visade över 50 km/h.
I Örtofta körde Patrik mot Sandby...han fick sällskap av Anders som ville köra en stund till. Sätofta och jag körde mot Eslöv och skulle bara ta oss uppför Sallerupsbackarna. Det gick denna gång också, med nöd och näppe.
 Väl hemma på garageuppfarten stod mätaren på 85 km och hurtbullesnittet låg på 24,9 km/h vilket är OK med dubbdäck och snömodd på vissa av vägarna. Det va tur jag kom hem, för hade huset legat 100 meter längre ner på gatan hade jag nog fått ringa färdtjänst för skjuts sista biten. Herre gud va sliten jag va i benen. Kanske inte så konstigt...förra veckan körde jag många mil och inte minst många höjdmeter........och det tar säkert mer än en dag att återhämta sig efter en sådan vecka.
Nu blir det inomhusträning i veckan....vilket är lite lugnare...för man har ju inte så långt från uterummet och hem om man skulle bli trött!

Alexander Gingsjö

Philip Lindau

Michael Olsson

Lite skillnad på storlek!

Cacka Israelsson dog i förra veckan! Sjua i längdhopp OS 1952 i Helsingborg, där efter artist med sin storsäljare Gamle Svarten.

                                                                  

Solen skiner

Solen här nere på Gran Canaria skiner och temperaturen är är över 20 grader varje dag. Jag stack ner en vecka för att umgås och även cykla en del med det nya teamet Team Unaas Cycling/Bliz. Lika kul som vanligt att träffa både ledare och cyklister.
Jag har hunnit med att tre turer med dom sen jag kom ner, en bergstur, ett distanspass och idag en fika tur.....

Två glada cyklister i solen

En seg gubbe och en spurtare....gissa vem som är vem!

                                                                        
Skönt att komma undan den skånska vintern några dagar, hoppas att den inte håller i sig för länge denna gången.

När jag jag lägger ner cyklingen!

Cyril Depres, min hjälte nu för tiden!

                                                                 
När jag lägger ner min cykelträning ska jag satsa på att vinna MC klassen i Dakar rallyt. Det är årets high light för mig....stående i 160 blås genom öknen..på grusvägar och inte minst genom allt det damm som konstant ryker. Helt otroligt....här om dagen va en delsträcka 80 mil....OK 35 mil transportsträcka och sedan 45 mil specialsträcka. Det är nästan som från Eslöv till Munchen i alla fall om man tar färjan från Trelleborg....på grusväg...på en dag.....nästa dag kör man igen!

Slipade toppen och tog pluggen i slöjden...när läraren inte såg det....70 blås utan insatts!

                                                                  
I min ungdom tog jag min trimmade Crescent Compact från Dalvik i Jönköping till Ölmstad.utanför Huskvarna...vilket man kör förbi på Vätternrundan...just efter backen i Kaxholmen. Där gick Husqvarna GP som va en deltävling i Motocross VM. Jag drog dit på träningen torsdag-fredag för då va det enkelt att planka in....den stora dagen på söndagen va bäst.....men man hade ju inga stålar till inträde.

Min ungdomshjälte, Roger De Coster....Belgien

                                                                
När jag fick se Roger De Coster köra upp på bakhjulet för en backe gick jag igång! Från den dagen drömmde jag bara om Motocross.....nu blev det något helt annat, men fortfarande på två hjul!

Tre gamla storcyklister Sten Andersson flerfaldig svensk mästare på tempo, Göran "Ökenkungen" Karlsson sveriges första proffcyklist, Bengt Åkerlund A Klassare på 60 talet och en klasscyklist. Grabbar ni ser lika bra ut idag som på fornstora dagar!

                                                                   
I onsdags va jag på ett trevligt arrengmang i Malmö. Det va Cycle Tours som presenterade sina resor för 2013. Mycket folk....säkert 60 - 70 cykelfreakar och en del kända ansikten från förr. Alltid kul att träffa det här gamla gänget.
Sven-Åke Nilsson gjorde en presentation av sin karriär. Den går verkligen inte av för hackor.....helt otroliga resultat. Då hade dom flesta ingen aning om vad han pysslade med......hade varit nu för tiden med den mediauppbackning som finns idag hade Sven varit en superstar i svensk idrott, men så är livet....då va då och nu är nu!!!!

Tubdäck är grejen

När jag började tävlingscykla 1968 va det tubdäck som gällde, kanttrådsdäck fanns överhuvudtaget inte. Det va inte så lätt att vara 12 år och limma en tub! Men jag hade en bra läromästare som gav mig dom första lektionerna. En av dom äldre killarna som var lite av en idol för mig när började hette Jan Erlingmark och kallades inget annat än Bowlaren. Detta smeknamn fick han inte på grund av sin bowlingtalang utan genom sitt extrajobb på bowlinghallen i Jönköping. Han jobbade som kägelresare när gubbarna spelade, det va innan det fanns maskiner för att resa käglorna. Fördelen va betalningen...nackdelen va blåmärkena på smalbenen om man inte hann dra undan benen innan käglorna började hagla.
Jan fick senare en son som heter Magnus Erlingmarkoch som blev bronsmedaljör i fotbolls VM 1994 och spelade i många år i mitt favorit lag IFK Göteborg.

Man gjorde ren fälgen och drog på tubklister och sen va det dags att försöka kränga på däcket....ibland gick det bra....ibland for den av som en gummisnodd och man hade tubklister överallt. Kommer ihåg att det gick åt ett gäng trasor och en hel del avfettningsmedel innan tekniken satt där. Men efter ett år eller två va man en fena på att limma tuber.

Canetti Mistral hade man inte råd med...23 kronor

                                                        
Favoriten på den tiden hette Canetti 100.......favorit eller favorit...det va den enda tub man hade råd att köpa. Den kostade ju hela 15 kronor....och modellen över hette Canetti Vulcan och kostade 18 kronor så den va inget att tänka på. På den tiden va man tvungen att släppa ut luften varje gång man kört för annars svällde däcken och såg ut som ballonger efter tag.

Silca Impero va det som gällde

                                                                
Så det va ett jäkla pumpande varje dag man skulle ut och träna...och kom ihåg att detta va innan det fanns fotpumpar så det va att handpumpa. Jag kommer ihåg att snacket va....90 pumptag med en Silca Impero pump va ganska lagom tryck.
Genom alla åren jag tävlade passerade det många däck....
Pirelli Leggero och Leggero L va fina tävlingsdäck men lite för dyra
Paris - Nice va det som gällde ett tag.......orangefärgade slitbanor och coola som bara den!

Clément va fina grejor

                                                            
Clément va fina grejor....Criterium och Strada 66 blev snabbt favoriter.....Seta och Seta Extra va det som gällde men va för dyra för oss småkillar.
Sen började det dyka upp däck från öststaterna som deras cyklister smugglade med ut när dom kom till väst för att tävla.
Barum från Tjekoslovakien va riktigt bra däck som låg bra på fälgen.
Fredsloppsdäket B -P -W = Berlin - Prag - Warsawa va också ett däck som va OK.
Sen dök det upp ett ryssdäck som va mest skräp...billigt men livsfarligt. Glashala när det va blött, skulle man råka att passera dom vita övergångsmarkeringarna på vägen va det bara att blunda för man stod alltid på öronen.

Franska Wolber va OK däck

                                                             
Sen kom Vittoria....som va bra däck. Franska Wolber va också stora under många år. Continental såg man inte så ofta utan det var mer däck för velodromcykling. Dom finaste däcken man kunde köpa hette Dourdogne och va handgjorda i Frankrike.....dyra som attan och jättesvåra att få tag i.
Ett annat däck kom från Japan och hette Soyo, ett bra däck som va slitstark men ett helsike att montera. Det va som en gummisnodd och det krävdes ibland tre man för att få det att sitta på fälgen.

Tubasti va mest kass

                                                                   
Det bästa tubklisterna man kunde använda va alltid Canetti, Vittoria och Clement. Alla va röda och limmade bra. Sen kom Wolber som va ofärgat och blev snabbt tubdäcksamatören favorit, eftersom det va ofärgat vilket gjorde att klistret inte syntes om man skulle klanta sig. Sämst alla tider va det italienska Tubasti, som torkade på 2 veckor.
Sen kom kanttrådsdäcken mer och mer......och tubdäcken höll på att försvinna från marknaden, men på senare år har tuben gjort en comeback. Detta beror mycket på att det har blivit populärt med carbonhjul.

Gör det ordentligt så sitter tuben som limmad

                                                                  
Det som inte är populärt är att det finns inte många kvar som kan limma en tub! Nu har man ingen Bowlaren....utan nu kollar man på Youtube och andra forum innan man sätter igång. Klister överallt utom där det ska va.....är en livsfara, inte bara för sig själv utom även för bakomvarande cyklister i klungan. Min klubbkompis Mats fick göra ett riktigt skogsbesök på Wendes loppet i Kristianstad för några år sen. Killen framför kavlade av bägge däcken i första kurvan och orsakade en riktigt vurpa och sen va den dagen förstörd.
När jag tävlade hade man med jämna mellanrum på tävlingar kontroll av att tubdäcken va riktigt limmade. Dåligt limmade däck va lika med startförbud.
Jag kommer ihåg att i Danmark förr hade dom den regeln att om man kavlade däcken på en tävling och orsakade en olycka hade man startförbud helgen därpå!

Så kan det gå när haspen är på!

Söndag på vintern är samma som distansträning med gubbgänget. Idag bestod sällskapet av Sätofta-Lasse, Anders W. Patrik, Johan B. och Mats Murare. Våra danskproffs va i Danmark på träningsweekend med sitt Concordia team. När elitcyklisterna inte är med brukas det halvhjulas mer än vanligt så blev det idag också. Det är ingen som vågar halvhjula eliten för då lägger dom bara ner den en kugg så är det slutsnackat. Men att messa med varann är helt OK.
Eftersom jag kört på lite hårdare i veckan på motionscyklen tog det inte många km innan benen kändes som två köttfärslimpor.

Sätofta ihop med halfwheel king

Dom pigga låg på hela tiden och trissade varann på vägen mot Trollenäs - Trolleholm och vidare till Billinge. Jag hängde på så gott det gick i den kalla sidvinden. Det va -2C när vi gav oss iväg och det blev inte mycket varmare under rundan. Upp till Röstånga och höger i motvinden mot Färingtofta. Denna by är inte någon större metropol och det enda jag vet är att dom har ett fotbollslag som ligger i botten av sjuan samt dom har ett av skånes trevligaste motionslopp på cykel. FIK trampen går alltd i början av Maj och är det första motionsloppet i Skåne. Banan är mycket trevlig och går mest på småvägar och har den beryktade backen Lotta på åsen backen som kronan på verket. Mycket trevligt motionslopp som verkligen kan rekommenderas som säsongsöppnare.

Balmsam för hjärtat

Mats Murare klämmer en banan

Johan körde med Oboy i flaskorna.....men det hjälpte inte idag.

                                                                      
Vi rullade vidare genom Snälleröd som är känt för sina snapsar som är delikata och kan kan få vilken sillbit som helst att trivas i kistan.
Ner genom N.Rörum - Höör hela tiden med vinden från sidan.....nu vet jag inte va som hände men helt plötsligt började Sätofta spitta på i backarna....jag tror att berodde på att vi närmade oss Höör som är en förort till Sätofta. I Höör svängde vi vänster mot S.Rörum och det började bli snö och is på vägen, men det gick bra fast vi för helgen körde odubbat. Det vara bara att slå av lite på farten och hålla sig i hjulspåren så gick det bra hela vägen till Hörby. Nu fick vi äntligen vinden i ryggen när vi körde genom Osbyholm. Nu började halvhjulsmästaren Johan få bråttom hem för helt plötsligt sa han, vilken är snabbaste vägen till Lund? Är du trött frågade vi......nej men jag börjar hamna i tidsnöd....och det är inget man leker med. Genom Snogeröd och ut på slakmotan mot Eslöv där det alltid går tungt. Vänster till Pugerup och sen mot Skarhult och nu började Johan slakna och då såg Anders sin chans att ge igen för gammal ost. Nu snackar vi seriös halvhjulning!!! Dom eldade och jag höll på att dö bakom....som tur är var vi snart nere vid slottet där vi skiljdes åt. Mats och Patrik mot Flyinge och vi andra mot Ellinge där Johan avslutade med en spurt mot Lund medans vi andra körde mot Eslöv. Skyltspurten vann Anders med ett ben i flaskstället.

Det rullar på bra för för gubbgänget

Patrik stark som vanligt utan att behöva halvhjula. Mats laddar för spurten....vi snackar 1500 Watt!

                                                                   
När jag stapplade av cykeln på garageuppfarten stod mätaren på 125 km och hurtbullesnittet låg på 29 km/h vilket är OK med minusgrader och kall vind......speciellt andra helgen i januari!!

Idag va en träningsdag som man snart vill glömma. Blytunga ben efter veckans aktiviteter är inget man vill ha med sig på en trevlig söndagstur.....men så blir det ibland.
I min träningsdagbok va det några killar som idag fick ett speciellt omnämnande......för sin halvhjulning.....eller i vissa fall halvcykling.

Jag längtar bara efter att en dag säga: så kan det gå när haspen......

Inomhusträning ett måste på våra breddgrader!

När man är cyklist på våra breddgrader är inomhusträning nästan ett måste, tyvärr. Naturligtvis kan man köra ute hela vintern, men det är inte så lätt att få till effektiv träning när man kör i mörker både morgon och kväll. Långturerna på helgerna med kompisgänget är ett måste för träningens skull och inte minst för det sociala umgängets skull. Men veckornas träning blir mest inomhus nu på vintern. När jag började cykla på sextiotalet så va det rullar som gällde även om det började dyka upp en och annan Monark testcykel. Kommer ihåg Jönköpings CK klubblokal nere i källaren på Gräshagen. Sex småknattar på rad körde rullar och tränaren gav kommando med visselpipan.

Gamla stålrullar

                                                                      
På den tiden så va rullarna av stål och inte av plast som idag. Dom gick tyngre och inte minst förde dom ett väsen som dagens rullar inte är i närheten av. När vi vevade igång lät det som om man stod på startbanan på Axamo flygplats. En timme sen va man halvdöv. När man skulle till att somna några timmar senare så ringde det fortfarande i öronen så det va svårt att komma till ro.
Rullar dog ut lite i slutet på sjuttiotalet när trainers började slå igenom. När man ser en tävlingscyklist använda rullar idag är det mest för att rulla av sig efter ett träningspass. På senare år har det blivit lite mer snack om rullar. Det är alla hipsters och andra internetcyklister som upptäckt att rullar är fräckt. På med kepsen, vik upp skärmen och elda.....så känns det som förr i tiden....Kul.
Sen körde vi Monark på träningarna, men va så där för klubben hade bara två testcyklar. Redan då kostade dom en del och cykelklubbar har aldrig varit dom rikaste sportklubbarna. Så några körde testcykel och resten fick köra rullar.

Ultima Trainer

                                                              
Sen höll jag upp från cyklingen i många år.....och när det va dags att dra igång igen så blev det en Ultima Trainer. Man tog av framhjulet och spännde fast framgaffeln i en snabbkoppling. Bakhjulet låg mot en vals som på var sida hade ett fläkthjul i plast. Det innebar att ju fortare man körde ju mer motstånd blev det. Det lät igen som att stå på en flygplats.....men ett lite mer vinande ljud. Ibland när man fått till farten sprack hela plasthjulet så plastbitarna for om kring. Det var bara att lägga av och styra mot duschen.

Cat - Eye trainer

                                                                  
Sen blev det en Cat - Eye trainer som va riktigt bra. Man tog fortfarande av framhjulet, men denna trainer hade ett tungt svänghjul som gjorde att den gick jämnt och fint. Fortfarande mycket hög ljudnivå....men nu började det likna något!

Tacx trainer med magnetbroms

                                                                            
Sen blev det enkel Tacx trainer och nu började det likna utomhuscykling. Magnetbroms och betydligt tystare ljud gjorde att denna trainer snabbt blev en favorit. Nackdelen va att man hade inget och kolla på när man körde.....utan det va bara att dundra på och ha koll på klockan.

Trainer med display

                                                                    
Nästa trainer blev också en Tacx, men denna gång med display som visade det mesta.....och nu började träningen bli kul och tiden gick riktigt snabbt.
Nu kör jag på en Monark testcykel och den visar allt och är tyst som en dröm.
Jag kör mina inomhuspass hemma i uterummet.....vilket är perfekt. Den som inte tycker att det är perfekt är frugan. Innan med dom gamla trainerna kunde hon höra i halva huset att jag va igång. Nu hör hon ingenting.....och är med jämna mellanrum tvungen att kolla i dörren så att jag fortfarande  sitter på cykeln och inte ligger under!

Fläkt ett måste vid inomhusträning, kan göra skillnad på 10 slag på pulsen!

                                                                 
På med golvfläkten, några delar av Skånska Dagbladet under cykeln och dra igång intervallerna sen är saken klar. Korta....mellanlånga och långa intervaller är det som gäller. Inga nymodigheter som Tabata, dödsfyror och allt va det heter. Hårda klassiska Palle Munther intervaller som man läste om i Nya Cyklisten på sjuttiotalet är det som gäller. Jag har heller inga speciella önskemål angående musik. Jag kör till det som finns på radio P4. Det kan bli Radio Malmöhus, Mifforadio eller Nyheter på finska....jag bryr mig inte om vilket!!

In i dimman.

När jag cyklade till jobbet på lördagen va det en underbar morgon. När jag kom vid Krutmöllan gick solen upp över Lund och det va en morgon som vi inte haft på länge. När jag cyklade hem på eftermiddagen så va solen fortfarande uppe och vädret va underbart. Så när jag slog igen dom bruna på lördagkvällen laddade jag för en söndagstur i underbart väder.
Men det sket sig totalt.....när Sätofta-Lasse, Anders W. Lucas och jag gav oss iväg mot Lund kunde man knappt se handen framför sig. 3 - 4 plusgrader och en dimma som va så fuktigt som en sprayflaska va det som stod på menyn. Ur dimman kom snart Mats Murare och strax där på kom nästa danskproffs Lars smygande. Nu skulle vi bara möta upp Linus Dahlberg sen va söndagsligan komplett för dagen.

Här snackar vi dimma

                                                            
Vi styrde upp mot Virke - Reslöv - Marieholm och sen körde vi upp mot Billeberga över Trä. Här svängde Linus av hemåt eftersom han bara skulle ha en kortare tur idag. Vi andra körde upp mot Sireköping. På vägen ut från Billeberga körde vi i fatt Sune Stuveback 78 år som kom körande på en enpetare som vi alla gjorde på 60 - 70 talet. 27 -11/4" däck och 47-18 i utväxling med frihjul. Danskarna kallar det skovcykel......hipsterna kallar den singlespeed. Sune är ett mirakel som cyklist...om jag inte är helt ute och reser så tror jag att han tog SM medalj som junior i början av 50 talet och har haft tävlingslicens varje år sen dess. I fjol va Sune sexa på tempoloppet i Veteran VM i Österrike med 38 i snitt.....och det va han inte nöjd med....nästa år då jäklar! En klar förebild för oss gubbar som håller på med cykling.
Vi rullade igenom Sireköping och i backen upp mot Halmstad blev Lucas lite trött på Sätoftas halvhjulande och helt plötsligt fick vi andra spurta bakom....sen va det slut med halvhjulandet... i alla fall för denna gång. Vidare mot Ekeby över vägen mellan Tågarp-Billesholm rikting Bårslöv. Där drog vi mot Vallåkra med sin alltid sega backe. Snart va vi Härslöv och då fick vi den lilla vind som fanns för dagen i ryggen när vi körde mot Vadensjö - Rönneberga Backar och ner mot Asmundtorp. Nu började det kännas i påkarna att vi kört en bit men det rullade på bra ner mot S.Möinge - Annelöv och snart va vi i Kävlinge. Där drog Lars hemåt....nöjd med dagen...vi andra körde över Kävlingeån och tog vänster mot Hoby. Just här i backen efter järnvägen låg på 60 - 70 talet ett militärt överskottslager på den tiden det va ett överskottslager. Man kunde köpa allt som militärena ville bli av med. Det fanns allt från telefonväxlar, bilar, konserver till vita militärrockar i skinn.
Vägen över Hoby till Örtofta är lite knixig och det går upp och ner hela tiden och den är alltid jobbig på vägen hem. Helt plötsligt kom Mats farande som en raket i en backe......va fan!  Han hade fått goda råd från sin coach att hålla sig där bak.....och det va han snabb att snappa upp för det va första gången för dagen vi såg honom bakifrån. Men det rycket varade inte länge för snart va han tillbaka på sin för dagen vanliga plats. Väl i Örtofta skiljdes vi....Mats styrde mot Lund och vi andra mot Eslöv. Det rullade på bra och Sätofta hängde i som en igel, lite stön och gnäll men han tog sig upp för Sallerupsbackarna med stil och i slutet drog han till med en skyltspurt mot Wall.
Väl hemma va allt jag hade på mig dyngsurt efter lite regn och inte minst mycket fukt....men med dagens kläder är det aldrig några problem....om bara huvudet hänger med och motivationen är på topp.
När jag rullade in cykeln i garaget stod mätaren på 135 km och det gyllene hurtbullesnittet låg på 29,9 km/h.

Nu är det snart vardag igen och då är det innecykling som gäller. Det gäller ju att hålla svänghjulet på motionscykeln glödande så man kan flytta racern framåt när det blir sommar.

Ni får ursäkta att det inte blev några bilder från dagens aktiviteter.....mina begränsade datorkunskaper gjorde att det körde ihop sig med överföringen.