Tubdäck är grejen

När jag började tävlingscykla 1968 va det tubdäck som gällde, kanttrådsdäck fanns överhuvudtaget inte. Det va inte så lätt att vara 12 år och limma en tub! Men jag hade en bra läromästare som gav mig dom första lektionerna. En av dom äldre killarna som var lite av en idol för mig när började hette Jan Erlingmark och kallades inget annat än Bowlaren. Detta smeknamn fick han inte på grund av sin bowlingtalang utan genom sitt extrajobb på bowlinghallen i Jönköping. Han jobbade som kägelresare när gubbarna spelade, det va innan det fanns maskiner för att resa käglorna. Fördelen va betalningen...nackdelen va blåmärkena på smalbenen om man inte hann dra undan benen innan käglorna började hagla.
Jan fick senare en son som heter Magnus Erlingmarkoch som blev bronsmedaljör i fotbolls VM 1994 och spelade i många år i mitt favorit lag IFK Göteborg.

Man gjorde ren fälgen och drog på tubklister och sen va det dags att försöka kränga på däcket....ibland gick det bra....ibland for den av som en gummisnodd och man hade tubklister överallt. Kommer ihåg att det gick åt ett gäng trasor och en hel del avfettningsmedel innan tekniken satt där. Men efter ett år eller två va man en fena på att limma tuber.

Canetti Mistral hade man inte råd med...23 kronor

                                                        
Favoriten på den tiden hette Canetti 100.......favorit eller favorit...det va den enda tub man hade råd att köpa. Den kostade ju hela 15 kronor....och modellen över hette Canetti Vulcan och kostade 18 kronor så den va inget att tänka på. På den tiden va man tvungen att släppa ut luften varje gång man kört för annars svällde däcken och såg ut som ballonger efter tag.

Silca Impero va det som gällde

                                                                
Så det va ett jäkla pumpande varje dag man skulle ut och träna...och kom ihåg att detta va innan det fanns fotpumpar så det va att handpumpa. Jag kommer ihåg att snacket va....90 pumptag med en Silca Impero pump va ganska lagom tryck.
Genom alla åren jag tävlade passerade det många däck....
Pirelli Leggero och Leggero L va fina tävlingsdäck men lite för dyra
Paris - Nice va det som gällde ett tag.......orangefärgade slitbanor och coola som bara den!

Clément va fina grejor

                                                            
Clément va fina grejor....Criterium och Strada 66 blev snabbt favoriter.....Seta och Seta Extra va det som gällde men va för dyra för oss småkillar.
Sen började det dyka upp däck från öststaterna som deras cyklister smugglade med ut när dom kom till väst för att tävla.
Barum från Tjekoslovakien va riktigt bra däck som låg bra på fälgen.
Fredsloppsdäket B -P -W = Berlin - Prag - Warsawa va också ett däck som va OK.
Sen dök det upp ett ryssdäck som va mest skräp...billigt men livsfarligt. Glashala när det va blött, skulle man råka att passera dom vita övergångsmarkeringarna på vägen va det bara att blunda för man stod alltid på öronen.

Franska Wolber va OK däck

                                                             
Sen kom Vittoria....som va bra däck. Franska Wolber va också stora under många år. Continental såg man inte så ofta utan det var mer däck för velodromcykling. Dom finaste däcken man kunde köpa hette Dourdogne och va handgjorda i Frankrike.....dyra som attan och jättesvåra att få tag i.
Ett annat däck kom från Japan och hette Soyo, ett bra däck som va slitstark men ett helsike att montera. Det va som en gummisnodd och det krävdes ibland tre man för att få det att sitta på fälgen.

Tubasti va mest kass

                                                                   
Det bästa tubklisterna man kunde använda va alltid Canetti, Vittoria och Clement. Alla va röda och limmade bra. Sen kom Wolber som va ofärgat och blev snabbt tubdäcksamatören favorit, eftersom det va ofärgat vilket gjorde att klistret inte syntes om man skulle klanta sig. Sämst alla tider va det italienska Tubasti, som torkade på 2 veckor.
Sen kom kanttrådsdäcken mer och mer......och tubdäcken höll på att försvinna från marknaden, men på senare år har tuben gjort en comeback. Detta beror mycket på att det har blivit populärt med carbonhjul.

Gör det ordentligt så sitter tuben som limmad

                                                                  
Det som inte är populärt är att det finns inte många kvar som kan limma en tub! Nu har man ingen Bowlaren....utan nu kollar man på Youtube och andra forum innan man sätter igång. Klister överallt utom där det ska va.....är en livsfara, inte bara för sig själv utom även för bakomvarande cyklister i klungan. Min klubbkompis Mats fick göra ett riktigt skogsbesök på Wendes loppet i Kristianstad för några år sen. Killen framför kavlade av bägge däcken i första kurvan och orsakade en riktigt vurpa och sen va den dagen förstörd.
När jag tävlade hade man med jämna mellanrum på tävlingar kontroll av att tubdäcken va riktigt limmade. Dåligt limmade däck va lika med startförbud.
Jag kommer ihåg att i Danmark förr hade dom den regeln att om man kavlade däcken på en tävling och orsakade en olycka hade man startförbud helgen därpå!