Klart att man märker skillnad mellan cyklist och cyklist

Nu när värmen börjar komma så dyker dom upp.......cyklisterna med knappt några kläder på sig. Det är samma visa varje år, så fort det börjar bli lite varmt så ser man dom. Sju - åtta grader varmt då är det kortbyxor som gäller......några grader till då åker även den kortärmade tröjan fram. Jag förstår att det kan vara lockande att slita av sig kläderna när våren är på gång.....men hallå.....hur kul är det att frysa...hur snabbt sjunker inte temperaturen så fort det närmar sig kväll.

Jens Voigt vet hur tar i och inte minst klär på sig

När man möter en cyklist som är ordentligt påklädd så förstår man direkt att det är en som vet vad det handlar om. Hjälmmössa eller keps under hjälmen....för att hålla värmen om huvudet. Jacka med vindtät front för att hålla den kalla vinden ute.....långbyxor för att vara varm om musklerna och inte minst vara rädd om knäna. Tunna skoöverdrag är ett måste eftersom cykelskorna är tillverkade för att användas i tjugofem grader eller varmare temperatur.

Det är där märker man skillnaden mot en cyklist och en som inte vet vad det handlar om. När jag mötte Saxo Banks proffsgäng nere på Gran Canaria i januari körde alla killarna i benvärmare för att hålla sig varma även om temperaturen va upp mot tjugograder.

Ibland kan det bli för mycket....speciellt i Italien. För några år sen mötte jag en cyklist helt klädd i vinterkläder och som kronan på verket hade han en Buff uppdragen över halva ansiktet. Termometern visade på tjugo grader.....han var väl frusen eller kanske på väg ut mot nordpolen.

Wind chill factor är en tabell som visar den aktuella temperaturen i en viss hastighet,om man till ex. håller 45 km/h vilket inte är så svårt om det går lite nerför och termometern visar tio grader har du en fartvind på fem komma sju grader. Skulle det var fem grader och samma hastighet så är tempen minus en grad.
Detta visar att det verkligen är viktigt att klä på sig och visa att man är en riktig cyklist.

Gran Fondo träning

Idag va det dags för årets Gran Fondo träning, 137 km på samma bana som Gran Fondot körs på i Maj. När jag vaknade i morse låg dimman tät över Eslöv och termometern visade på bara 2 plusgrader. Metrologerna på TV hade lovat en riktigt bra vår dag med solsken och tempraturer på över 10 grader.... men det sket sig....det blev inte mer än 6-7 grader och inte mycket till sol. Man undrar ibland hur svårt kan det vara med datorer, satelliter osv. att för en gångs skull ge en prognos som stämmer. Jag läste i tidningen för ett tag sen att om man på BBC i England hade haft en röst som sa "vädret i morgon blir samma som idag" hade det gett mer rätt än metrologens prognos. Jag vet inte hur det är i Sverige...men ofta tycker jag att man känner igen det.

När det vid niotiden va dags att ge sig iväg från Trollsjön i Eslöv va det ca 35 cyklister som hade dykt upp....helt fantastiskt att så många redan är klara för 137 km i slutet av Mars. När vi väl kom iväg så rullade på bra ut mot Marieholm och sedan upp mot Bialitt. Det va inte mycket till vind vilket gjorde att det gick på i lagom distanstempo, vilket inte va några problem för de flesta.

Vidare mot kvarnen i Torrlösa och sedan höger mot Knutstorp och styrde vi upp mot första backen som är Klåveröd. När det började stiga lite mer tog dom snabba täten och vi andra försökte hänga på så gott det gick. Uppe på toppen tog vi det lite lugnt fram till depån där det va dags för återsamling och inte minst lite kaffe och kanelbullar. Eslövs Cykelklubb med Olle, Peter och Lasse stod redan klara med kaffet när vi dök upp. Super service som man skulle ha på varje träningspass!

Patrik, snabbast och gladast

Jörgen och alltid lika snygga Christian

Stark tysk..Ola och Ola som också är starka

Vet inte om Lasse hade nallat av kanelbullarna eller om han hade en reservhjälm med sig

Duktiga cyklister från Malmö

Mats Murare lät sig smaka av fikat

Efter fika bar det av mot Kågeröd - Billesholm - N.Vram innan det va dags för andra backen, Åvarpsbacken. Denna backe är inte så brant men betydligt längre än dom andra backarna.......jag tycker att den blir bara längre för varje år. Här delades gänget upp igen i smågrupper och farten va bra hela vägen upp till kyrkan i Stenestad där vi gjorde ett stopp för återsamling. När vi kom iväg igen rullade det på bra ner till Sönnarslöv där man tar höger mot Ljungbyhed. Väl framme i Ljungbyhed svängde vi höger mot en av Skånes brantaste backar....Lotta på Åsen. Denna värsting till backe har fått sitt namn efter fiket som ligger på höger sidan en bra bit upp i backen. När vi tränade här på sjuttiotalet så va backen lite annorlunda mot idag.....den svängde av mot vänster en bit upp i backen och kom ut ungefär vid fiket. Det stora skillnaden är att då va det grusväg från Ljungbyhed ända fram till korset vid Stenestad. När man kom där på våren kunde underlaget ibland vara mjukt att man knappt kunde kunde se däcket när man kikade ner. Nu för tiden är det asfalt men det går fan i mig tyngre idag än då.....vet inte vad det beror på......för man kan ju inte skylla på materialet.
Uppe på toppen gjorde vi ett stopp och väntade in alla innan vi rullade vidare mot depån......där cykelklubben redan stod klara med fikat....som vanligt superservice och kaffet smakade riktigt gott, jag tror att det va Skånerost som Peter hade bryggt. Efter fikan så snackade alla om fri fart hem och taktiksnacket kom igång.

Vi rullade ner mot Kågeröd, där vi denna gången tog vänster uppför backen genom byn mot Ask...nu blev det en riktig fartökning i backarna förbi Knutstorps motorbana. Gänget sprack upp i smågrupper och vid backen i Konga sprack det upp ytterligare. Det va riktigt kul att köra fort efter vinterns alla distanspass...fast det sved som attan i låren. Man kan verkligen säga att det va fri fart .....snabba skift...luckor som öppnades och täpptes....lite attacker i backarna. Fast vi försökte plåga livet av varann va det som vanligt en härlig stämning med massor av peppning mellan cyklisterna...precis som det ska va när det gäller gubbcykling. När vi kom till i Eslöv tyckte nog de flesta att det va dags att slå av på takten och va säkert nöjda med dagens runda. När vi stannade i Trollsjön ramlade snart cyklisterna in med jämna mellanrum och någon va trött...någon va dödstrött....ett par som jag känner va inte alls trötta. En sak hade dock alla gemensamt och det va att alla va nöjda med rundan och hade gjort ett gott dagsverke.

Första gänget tillbaka i Eslöv, Mats-Örjan, Jörgen, Patrik, Ola, Jocke, Jerker, Håkan, Anders, Pelle och Pål.

Stark norrman

Två snabba smålänningar från Emmaboda, Pelle och kompis.

Riktigt bra körande killar från CK Lunedi i Lund

Markus från Trampen 15 år satt med i tätgruppen hela vägen hem, va månde bliva?

Denna träning har vi nu haft i åtta år och man märker att intresset för cykling bara växer....och jag tror att detta bara är början på något stort.

Ett stort tack till Eslövs CK med Peter, Olle och Lasse som alltid ställer upp....verkligen uppskattat. Ett stort tack till Södervidingebagarn som alltid ställer upp med kanelbullar.

Hoppas att vi alla ses till Gran Fondot i slutet av Maj.

Väl tillbaka i Eslöv visade mätaren på 137 km och ett hurtbullesnitt på 34.3 km/h

Träningshelg i Åhus

Ett glatt gäng som är riktigt nöjda efter två dagars hårdkörning

                                         
Då va det dags för årets träningshelg med Cykel City Veteran. Som vanligt hade Mats H styrt upp helgen galant och med Max och Mats på Åhus Strands generösa sponsning blev det en riktigt lyckad helg. Åhus och inte minst Åhus Strand är ett ställe som jag verkligen kan rekommendera för ett träningsläger. Hotellet är mycket bra och maten är ännu bättre och eftersom man är van att husa idrottsfolk så behöver man inte bekymra sig för att portionerna inte är tillräckligt stora. Åhus ligger vid Hanöbukten och terrängen inom en mils radie är platt som ett dansgolv. Detta gör man får en lagom uppvärming innan det är dags att ta sig an backarna på Linderödsåsen. Lökaröd, Bertilstorp och Sönnarslöv är några av knudorna som Mats hade hittat just denna söndag. Vägarna på Linderödsåsen är säkert bland de bästa cykelvägar du kan hitta i Sverige, småkuperat och och näst intill omöjligt att hitta en raksträcka som är längre än femtio meter. Och som kryddan på moset är vägarna så gott som bilfria.

Vi träffades vid tolvtiden för några mackor och en kaffe innan det va dags att dra ut och träna. Vi började att köra två par med ganska bra tryck i pedalerna och ganska snabba skift. Vi tog ett varv på Wendes 2 dagars tävlingsbana innan Mats guidade ut oss på den skånska prärien. Helt plötsligt va vi nere vid Yngsjö och hade drygt en mil hem till Åhus när någon kom på den smarta iden att vi skulle ha race hem. Bra kantvind med lite sida medvind.....något av det svåraste man kan råka ut för som tävlingscyklist.......och inte blir det bättre av att det bara är mitten av mars. Det tog inte många hundra meter innan det brann som majbrasor i benen....men på något sätt fick vi gång ett bra lagtempo. Ibland blev det lite luckor....men som tur är har vi en riktig luckkung i teamet som är grym på att täppa till och även ibland släppa en lucka. Han styrde som vanligt upp det på ett föredömligt vis.

Knickers är ett måste om man ska visa sina bruna ben i mars

Picco, Mattias, Glenn och Mikke nöjda efter lagtempot

Skåneligan slitna efter att ha täppt en massa luckor

                                                                                                                                                 
Väl tillbaka på hotellet för en snabbdusch innan det va dags att beställa en gainer i baren och kolla in Milan -San Remo på storbilds TV. Som vanligt en bra tävling med en urstark Cancellara i täten....jag undrar om den killen någonsin känt några ohm i pedalerna....han är helt otrolig.
Sen va det dags för middag och lite eftersnack av dagens aktiviteter innan det va dags att stänga dom bruna.
På söndagen va det en längre tur planerad...vädret va lite så där....efter nattens regn men vägarna torkade snart upp och snart började även solen dyka upp. Mats hade lagt upp en tur på 130 km uppe på Linderödsåsen som han sa skulle ge niohundra höjdmeter. Det gjorde den säkert...men för mig kändes den som minst det dubbla. Vet inte va det kan bero på men det känns som backarna bara blir längre för varje år.
Vi passerade småhåla på småhåla på underbara vägar där man knappt såg en bil. Huaröd, Tollarp, Önneköp, Kyllingaröd va namn som passerade på skyltarna. Vi såg även ett ställe som heter Älmhult.....vilket för det flesta är känt för IKEA. Jag vet att så gott som dagligen kommer det en långtradare eller två upp på dessa småvägar, ofta en polack som ställt in Älmhult på GPS:en och hamnat tio mil fel i helt i ett annat landskap.
Sista femton kilometerna innan Åhus fick vi en riktigt fin medvind och helt plötsligt va det plattan i mattan igen och åter sved det i spirorna.....men nu va nästan hemma så det fick gå på viljan sista tio minuterna. 130 km och ett hurtbullesnitt på 32 km/h vilket är helt OK.

Mikke funderar i vilken ände han ska börja bruchen

Johan laddar på efter en dag i sadeln

                                                                                         
Snabbdusch, sen det va dags att packa innan brunchen som verkligen satt som en smäck. Den va så god att en av veteranerna till och med satt Åhus Strand rekord i smothieätning.

Riktigt lyckad helg som vi alla hoppas ska bli en tradition i veterangänget.
Ett stort tack till Max och Mats för er support av Cykel City Veteran.

Nu ska det vara en coach



                                                     

                                                                 

Att ha en coach redan från början av sin karriär är aldrig fel

                                       
Coach är ett ord som börjar dyka överallt nu för tiden, motivationscoach, relationscoach, jobbcoach är några av coacherna man ser i tidningen varje dag. Nu ska det till och med bli en TV serie som heter coacherna.
Coach för mig är en lagledare eller tränare inom idrott....och inget annat. Nu när engelskan gör sitt intåg i Sverige så dyker det upp sådana här avarter på ord......hur häftigt hade det varit att bli kallad relationstränare?
Inom cyklingen har det genom åren verkligen ändrats med coacher eller tränare. När jag började cykla så fanns det en tränare i varje cykelklubb. Denna kille eller gubbe som man tyckte då va verkligen guld värd, genom sina goda råd. Han kunde ligga bakom oss när vi körde lagtempo och dirigera så att vi låg rätt i förhållande till vilket håll vinden kom från......när det var dags att skifta och inte minst se till att vi hade rätt växel i backarna. Han blev förbannad när man hade t.ex höger pedal neråt i en högerkurva så att det slog gnistor från pedalen. Alla dessa goda råd ingick i skolan för att bli en bättre cyklist och va någonting som man verkligen hade nytta av i resten av sin cykelkarriär.
Nu för tiden börjar det bli svårt att hitta cykelklubbar som för denna tradition vidare. Klubbar med duktiga ungdomsledare är grunden i svensk tävlingscykling och ett måste om vi ska ha några svenskar att följa på Eurosport i framtiden. När man kollar klubbar som FK Trampen, CK Bure, Wänershof, Härnösands CK m.fl. så ser man att dom alltid får fram cyklister i mängder som ligger långt upp i resultatlistorna. Allt detta tack vare ledaren som ligger bakom och hela tiden ger goda råd.
Kollar man andra idotter så är en tränare ett måste...vad hjälper det med superkondis i tennis om inte grundslagen sitter där...va hjälper det med kondis i löpning om fotinsättningen är helt fel osv.
Nackdelen med att vara ungdomstränare i cykel är det att för varje år så blir tränaren äldre och ungdomarna bättre vilket gör att det kan vara svårt att hänga med och inte minst skrika goda råd när man har fullt upp att få luft.
Men det finns knep.....för många år va det en ungdomsledare i på den tiden en stor klubb i mellansverige som över vintern blivit ett år äldre och några kilo tyngre vilket gjorde vårträningen till en pina varje gång han skulle hänga med ungdomarna som blivit ett år bättre efter vinterträningen. En söndag när dom skulle och köra hade han fullt upp att hänga med......när dom kom upp för en lång, lång backe höll han på att dö där bak på rullen. Han lyckades nätt och jämt skrika, stanna....och killarna vände sig om och undrade vad som stod på, då sa han släpp ut luften ur däcken....dom stod som fiollådor i ansiktena.....tränaren som nu hade kommit igång med en mer normal andning sa "man kan ju punktera på en tävling och ibland är inte fel att träna lite pumpning med" Ska tillägga att på denna tid hade man rampumpar och inte som idag minipumpar. Alla knep är bra utom dom tråkiga.

Nu för tiden när motions och veterancykling är dominerande vet de flesta va dom har för mjölksyratröskel, millimol, watt osv. men dom vet inte hur man svänger i en kurva eller på vilken sida man ligger på rullen när vinden kommer från höger. Allt detta ingår i inlärningsprocessen och mitt råd är att gå med i en klubb eller hitta ett gäng att köra med där någon av killarna är rutinerad och beredd att dela med sig av sin erfarenhet. Då kan man verkligen upptäcka vilken underbar sport cykel är.

Nu börjar det likna nåt

Äntligen dags för vår och inte minst dags för racercykeln. Söndagen blev en av de skönaste rundorna hittills i år. Efter en lite kall morgon blev det snart varmare och skönt. Det vanliga veterangänget träffades som vanligt längs vägen mot Lund för sin söndagsrunda. Anders W, Sätofta Lasse och jag mötte Johan B. Patrik och Mats Murare och alla va som vanligt pigga och på träningshumör. Vi styrde mot Virke - Marieholm - Torrlösa och vidare upp mot Axelvold. Där svängde vi vänster mot Duveke - Ekeby - Bältberga. Vidare ner mot Vallåkra och uppför den där sega backen genom byn. Johan kikade ner på sin Wattmätare och svor och drog iväg med en jäkla sula......antagligen skulle han maxa ut Watten och se om han kunde komma upp i Cavendish siffror. Vi andra tog ett jämnt och fint tempo så vi alla kom upp i samlad tropp. Väl uppe på toppen körde vi en bit mot Gantofta innan vi svängde vänster till Glumslöv. Där trodde nog alla att vi skulle svänga ner mot Landskrona.....men där sket dom en lök. Färden gick rakt fram mot Ålabodarna vilket va en ny upplevelse för de flesta........lika pittoreskt som vanligt. Efter Ålabodarna by the sea svänger man uppför Sundsviksbacken vilket är en ganska lång och seg rackare. Han med Wattmätaren for iväg som en raket igen......själv började jag känna mer och mer Ohm i pedalerna. Efter ett snabbt bananstopp och två och en halv timmes motvind va det dags att styra hemåt i medvinden.

Ett gäng gubbar pustar ut uppe på Sundsviksbacken med Öresund i bakgrunden

Johan och Patrik starka grabbar med Wattmätare

Mats Murare....dagens kämpe

Anders W, Mats, Johan, Patrik och en snabb Sätofta-Lasse

                                                          
Ner för backen mot Landskrona gick det i över sjuttio blås och racern rullade som en gud. Runt Landskrona till Råga Hörstad - Asmundtorp - Billeberga. I medvinden va det riktigt skönt med en värmande sol och man fick börja lätta på kläderna.
Vidare mot Trä där vi svängde höger uppför backen mot Norrvidinge. Där vinkade vi av Mats som drog höger mot Lund efter en riktig kämpainsats i sadeln. Vi andra körde vidare mot Marieholm - Reslöv och höger mot Virke. Där ute på dom långa rakorna fick vi riktig sidvind från höger och helt plötsligt for fan i Patrik och han började elda som attan.......Sätofta svettades, pustade och inte minst svor på rullen......vi andra hängde som slipsar efter. Tydligen behöver en del fyra timmars uppvärming innan dom blir varma i kläderna........som tur va varade inte fartökningen i evigt vilket vi bakom va glada för. Framme vi stoppet i Virke svängde vi ut i medvinden igen.....som tur va. Vidare mot Eslöv där Johan och Patrik drog mot Lund och vi andra rullade mot hemåt. Ett riktigt bra pass med dom trevligaste träningskompisar man kan tänka sig gjorde dagen till en mycket bra racerpremiär. Hemma stod mätaren på 128 km och hurtbullesnittet låg på 31,6 km/h.....vilket börjar likna nåt.
Hoppas nu att detta fina vårväder håller i sig ett tag så att jobbpendlingen kommer igång och blir en rutin.

Nu kör vi igen

Efter att hosta och halsont släppt va det dags att ta tag i det igen. Efter att varit ute och vädrat kläderna en timme i söndags eftermiddag började jag pendla till jobbet på måndagsmorgonen. Monterade på mina Hopelampor på racercykeln för att bra ljus när jag kör hem på kvällen. Ganska kallt men skönt att vara igång igen. Lite mjukstart i veckan innan det är dags att öka på lite i nästa vecka. Det är helt otroligt vilket ljus det är i Hopes lampor....man kan med lätthet blända vilken dum mötande bilist som helst när dom vägrar slå ner på halvljus. När jag cyklade hem i kväll satt jag och funderade vilka lampor vi hade förr. Ever Ready va den modellen som gällde framåt......bak va det en liten rackare som vi brukade köpa i Danmark. Att se något framåt va inget man huvudtaget behövde fundera på.....oavsett om batterierna var nya eller gamla. Bakåt va det ungefär lika taskigt......efter en stund va det bara lite röd glöd. Reflexer fanns överhuvud taget inte. Så kunde vi ge oss på vinterkvällarna 7-8 man och köra lagtempo. Idag fattar jag inte att man överhuvudtaget vågade.......kanske kan man skylla på ungdomligt oförstånd.
En sak som det inte fanns mycket av förr är cykelbanor, det har ju tack och lovat ökat jättemycket. Jag cyklar så mycket som möjligt på cykelbanor och dom finns att tillgå. Skönt att slippa bilar och ännu skönare att slippa reta stressade bilister som tutar och pekar. Att bilister tutar och pekar in mot cykelbanan om man kör på vägen kan jag köpa. Men jag kan inte köpa att kommunerna skiter i att sopa upp allt grus som ligger där. Ibland kan det ta långt in på sommaren innan dom har fått tummarna ur. Kör cykelbanan från Odarslöv in till Lund så liknar det en grusväg...... ibland långt fram till midsommar. Som sagt va om pekande och tutande cyklister.....men hur kul är det cykla på en cykelbanan som är full med grus. Vi får hoppas på bättring....vilket skulle göra det lättare för oss cyklister.
Hoppas att detta väder håller i sig ett tag framåt.....så man hinner klämma lite pendlarmil och förhoppningsvis hitta lite form.

Den nya cykelbanan vid Örfofta är grusad så man tror att dom väntar på en ny istid

Hoppas att dom får bort all denna grus innan midsommar

                                                 

Som sagt var "det blir inte alltid som man tänkt sig"

Efter att varit lite hängig i några dagar innan jag och frugan åkte iväg till Gran Canaria såg jag framåt att få träna lite i värmen igen. Vi kom ner utan problem och bodde som vanligt i Meloneras vilket vi tycker ett av dom bättre ställena man kan bo på där nere. Denna gången hade jag med mig min egen cykel vilket inte är helt fel för man slipper ju allt fibbel med att ställa in rätt sittställning osv.
När vi åker iväg tillsammans så brukar det inte bli så långa träningsturer 2-3 timmar på förmiddagen innan lunch tycker jag är lagom om man inte ska komma hem halvdöd och behöva tillbringa eftermiddagen i ryggläge. Första dagen körde jag och Mats H. som också va där nere på semester ett lite lättare pass på 2 timmar. Vi kom i fatt två kändisar från Lund som va ute och rullade inte minst vilade öronen från alla ungar. Fabian S. och Johan B. skulle ut på en lite längre runda i bergen. Dom följande dagarna flöt på bra med lite fartträning i dalarna med Mats. Vi hann även med en tur med Johan över Fataga - St. Bartolomey- St Lucia i underbart väder.

Fabien sträker armarna i luften i Siena

                                                                
Stötte ihop med Fabien Cancellara en morgon, han skulle nog ut på långtur, två flaskor på cykeln, två flaskor i fickorna och en regncape i mittenfickan. Idag kollade jag in på datorn när han vann Strade Bianche i Toscana. Otrolig cyklist och inte minst en otroligt trevlig kille....har träffat han några gånger på mässor och han är alltid lika trevlig.
Allt flöt på bra med träning och semester tills jag vaknade en morgon med halsont....sen va det kört. En dag i sängen med feber och en dag i solstolen sen va det dags att åka hem tvärförkyld. Jag kan lova att över fem timmar i ett flygplan med förkyling är inte att leka med. Nu förstår jag varför ungar skriker ibland när dom flyger.....jag trodde öronen skulle explodera så ont det gjorde.
Väl hemma har jag tillbringat 3 dagar i sängen innan det va dags att släpa sig till jobbet. Nu känns det bättre och om det fina vädret håller i sig i morgon ganske det blir en tur i styrfart för att komma ut och vädra kläderna. Jag håller på att krypa på väggarna nu i det här underbara vårvädret.
Sen är det dags att komma igång igen med träningen....lugnt och fint.
I morgon är det dags för året absoluta höjdpunkt i TV soffan, Vasaloppet. Bättre underhållning går inte att hitta för oss sportfreakar. Långfrukost med datorn uppkopplad där man kan kolla in hur det går för kompisarna i spåret.

Två gubbar som släpat upp sina gamla lekamer för en lång backe

Johan, är en riktig bergsget men som tur är har han ett mycket dåligt lokalsinne vilket gör att han aldrig kör ifrån en.