Tillbaka till verkligheten

Nu är man tillbaka till vardagen igen efter en skön semester söderut. Vi bilade till Italien och på vägen ner passade vi på att klämma den underbara backen Stelvio. Mer än två mil lång med massor av serpentiner och en hög snittlutning. Uppe på toppen va det fortfararande en del snö kvar och ganska kallt. Underbar stigning, jag tror jag tar cykeln nästa gång.

Riktigt högt

Otrolig utsikt, nästa gång tar jag cykeln

I Bormio dricker man Stelvio öl, kan rekommenderas

                                                        
Därefter bar det av till Treviso där det va dags för en av årets höjdpunkter, Gran Fondo Pinarello.
Jag tror det är sjunde gången jag kör detta lopp och det är alltid lika roligt. Dom senaste två gångerna har jag kört Medio Fondo.....så även i år. Ny bana som va 118 km lång med 1450 höjdmeter. Den långa Gran Fondo banan va 168 km och hade 3050 höjdmeter. Det som får mig att välja den kortare versionen är värmen som kan vara outhärdlig för en blek nordbo. Backarna är naturligvis längre och hårdare på den längre banan.....men fortfarande hanterbara.....om det inte varit för värmen.
Vid starten kvart i åtta stod det 3300 cyklister klara för att ge sig iväg alla på en gång. Det va gemensam start för den långa och korta banan. Ca 1200 valde den långa varianten och resterande 2100 den korta. Jag hade fått ett ganska bra startnummer av mina kompisar på Pinarello och kunde för en gångs skull se täten.....i alla fall innan start. Det är så himla fräckt att ge sig iväg med så mycket cyklister runt sig....och det tar inte många minuter innan det är full gas. Dom första 14 km är pannkaksplatta innan man når dom första stigningarna. Efter 1 km fick jag slänga i full tum = tyngsta växeln och sen hade jag inte en tanke på att växla innan det började gå uppför. Jag kollade på datorn och såg att vi hade 52 i snitt innan backarna började. Här kommer det första problemet som jag upplevt på många gran fondo jag kört.....vägen smalnar ordentligt samtidigt som det brantar till ordentligt........är du inte bland dom första hundra kommer man nästan till att få stanna......medans dom snabba killarna i täten försvinner. Men jag gnetade på och kom in i en liten fin grupp som körde på bra....både uppför och nerför. Smala fina vägar som rullade på och så gott som bilfria. Efter ett tag så kom vi fram till en korsning där dom som körde långa banan svängde höger och vi andra vänster. Nu blev det lugnare och helt plötsligt så va vi bara några stycken kvar i gruppen. men vi gnetade på genom några av finaste landskap som Italien har att bjuda på.

Kan en cykeltävling bli bättre?

                                                      
 Snart körde vi igenom Valdobbiadene.... bubbelvinet Proseccos huvudstad. Sen bar det av mot bergskammen Montello och vi skulle över Presa XIII som är en knäppa på 4 km med en snittlutning på åtta procent. Sen va det rent platt dom sista 20 km tillbaka till Treviso.....och nu började spagettigubbarna bli trötta. Vi försökte få igång lite lagtempo i vår grupp....men det va inte lätt....nån klagade på motvind (han hade nog aldrig varit i Skåne) ....nån klagade på kramp...osv. Men vi var snart i Treviso och då vaknade dom till för då va det ju dags för spurt. Jag fick se till att tända en häxpipa för att visa att det skånska stålet biter.....även nere i Italien. Blev tvåa i gruppen...
Sen blev det till att pusta lite innan det va dags att klämma lite pasta och en kall öl som after bike. Det tar inte många minuter innan resultaten rullar in på anslagstavlan. Jag kunde konstatera att jag blev 118:e man och 4:a i min åldersklass av 2100 startande vilket jag är nöjd med.

Många cyklister, även några proffs

Giovanni Pinarello 90 år med barnbarn som kommer att föra Pinarello vidare

Inte konstigt att man fick slita i backarn med två sådana bergsgetter som sällskap, Felice och Benno

                                                   
 Sen va det dags för semester på vårt favorithotell vid kusten.....semester och semester....jag hann och träna en bra runda varje morgon innan det blev för varmt. Lagom tills det va dags att åka hem åkte jag på en riktig bonnförkylning.....så nu blir det till att vila ett tag...typiskt.
Sen är det dags att spotta i nävarna och ta nya tag......det är långt kvar av cykelsäsongen.

Cykling när det är som bäst

                                                             

Äntligen en trevlig söndagsrunda

Äntligen en helg som hade fint sommarväder....och då skulle det cyklas. Lördagen fick bestå av ett bra intervallpass tidigt på morgonen på väg till jobbet.

Sätofta - Lasse på hemmaplan

                                                                         
Söndagen skulle bli ett långpass med kompisgänget vilket alltid är ett nöje. Sätofta-Lasse dök upp på cykeln direkt från Sätofta. Tillsammmans med Anders W. styrde vi mot Lund för att möta upp Patrik och Mats Murare. Lasse hade fått stränga order om att vara hemma tolv annars va det låsbyte på gång.......och det sista vi vill är ju att Lasse får sova i garaget.

Så vi styrde norrut mot Marieholm-Torrlösa-Knutstorp där vi tog höger mot Konga. Där drog vi vänster mot Blinkarp och Röstånga. Där körde vi vidare mot Skäralid och Allarp och senare Ljungbyhed. Höger mot Forestad på underbara småvägar, vidare mot kanotuthyrningen och sen mot Snälleröd. I små backarna upp mot Snälleröd fick Lasse tänt turbon och klämmde till med några juniorryck som som fick oss att ana ugglor i mossen.
Om det va ett motorsågsryck blev vi inte kloka på direkt, men det gav sig snart när vi kom ut i motvinden då Lasse plötsligt skrek " jag ligger över rött " och började pusta. Då fick vi ge igen för gammal ost.
Ni som har använt en motorsåg kanske har erfarenhet av att just innan soppan tar slut går den upp i varv innan den dör.......där av namnet.

Anders W. a.k.a den starke snickaren

Patrik alltid på hugget när det gäller att träna

                                                                
Vi drog vidare förbi det gamla dansstället Vägasked mot Norra Rörum där vi körde rakt fram mot Höör.
Vi ställde på genom Höör och sen vidare mot metropolen Sätofta där Lasse styrde hemåt till Sara och ungarna. Han va några minuter sen men jag tror inte låset va bytt.

Haga kvarn är värt ett stopp

                                                                   
Vi andra körde mot Stenskogen - Stehags Kyrkby och vidare mot Kungshult där vi passerade kvarnen i Haga. Jag som är glad i gamla grejor blir nästan tårögd när jag ser den nyrenoverade kvarnen med nya vingar. Så kul att det finns folk som fortfarande tycker det är kul att hålla gamla grejor igång till eftervärlden.

Vi drog vidare mot Skarhult där Patrik körde rakt fram till Flyinge och Anders och jag körde hem till Eslöv. Bra runda i underbart väder där man till och med kunde köra i kortärmat, vilket inte varit vanligt i denna så kallade sommar.
138 km och ett hurtbullesnitt på 34,2 km/h
                                                        
Nu är det dags för semester och nya cykeläventyr.....vi hörs.

Lite tankar om att bli frånkörd

Tappa klungan kan vara surt

                                                              

                                                                              
När jag cyklade till jobbet i morse satt jag och funderade på lite nya uttryck man hör nu för tiden. Nu när fler och fler cyklister blir internetcyklister och saknar skolning från barnsben så hör man lite nya uttryck som man aldrig hört förut. Ett av mina favorit uttryck är " tappade klungan " va det nu betyder. Jag har själv en ganska stor erfarenhet av att bli ifrån körd av mina medtävlare. När det har hänt har jag har jag "släppt" eller så har jag blivit "avhängd så det small om det" eller ännu värre "avställd med råge".
Den enda gången jag skulle kunna tänka mig tappat en klunga va i Belgien i mitten på sjuttiotalet. Vi var ett gäng som skulle köra en amatörklassiker som hette Bryssel - Charleroi. Denna tävling gick i början av April och hade 280 startande. Kommer inte ihåg hur lång den va men tror mig komma ihåg att den va någonstans kring sexton mil. Detta va ganska långt att tävla för oss som kom från Sverige och just ställt in vintercyklarna.

 Masterbilen som guidade oss ut ur Bryssel fick nog i overdriven för det gick i femtio över spårvagnsspår och kullerstensgator.

Väl ute från stan va det redan mjölksyra upp i öronen.....och då hade inte ens starten gått. Det tog inte många minuter efter tävlingledaren släppt flaggan förrän fältet va uppdelat i minst 15 klungor i kantvinden. Jag hängde som en slips i en av de sista klungorna i fältet. Efter ett antal mil vurpade dom i min klunga.....och jag va tvungen att stanna för att byta ett hjul. Vi hade en servicebil.....som va en vanlig personbil med hjul i kofferten. Jag fick stå och vänta en stund innan Renè som vår servicekille hette dök upp med bilen. När han såg mig bromsade han in in och stannade i vägkanten...rusade ut för att hämta ett hjul i kofferten....som va låst....in i bilen igen för att hämta nycklarna. Innan vi fått i hjulet och jag kom iväg va jag nog tvärsist i tävlingen. Jag körde på.... kom i fatt några cyklister som inte hängde på....efter ett tag kom jag i fatt Stävie-Bengtsson och fick igång ett bra partempo. Vi kom i fatt några cyklister som slängde sig in på rullen.

Nu kom nästa problem....i Belgien är det vanligt att en stund efter klungan passerat släpper man fram trafiken igen och flaggvakterna drar in på närmsta café för att sänka en öl. Helt plötsligt så hade Stävie och jag inte en aning om var vi skulle ta vägen.....i en del korsningar stod några och viftade var vi skulle ta vägen...i andra va det inte en käft som stod. Efter ett tag såg vi en klunga framför oss...vi började elda igen....när vi kom ifatt dom så såg vi att dom inte hade några nummerlappar på sig....utan det va ett gäng som va ute och tränade.

Efter mycket om och men hittade vi målet i Charleroi......lagom till att täten skulle gå i mål.
Där kan man snacka om att tappa klungan.....långt innan sportklassen fanns.

Varje morgon när jag cyklar till jobbet passerar jag bygget av det nya värmeverket vid Örtofta. Jag blir så jäkla trött.....ytterligare en massa trafik som som gör livet surt för oss cyklister. Jag tycker att det räcker med betkampanjen på sockerbruket som ligger snett över vägen.

                                                                   

Äntligen premiär

Efter en seg vår med vurpa och lång läketid va det äntligen dags att göra premiär på en cykeltävling. Jag har inte kunnat stå och cykla ordentlig innan i vår för varje gång jag drar i vänster bromshandtag har det smärtat ordentligt i axeln. Men sedan ett par veckor tillbaka har det gått bättre och bättre och nu börjar det likna något. Så i söndags va det dags att äntligen dags att nåla på sig en nummerlapp och klicka i pedalerna. ERA Biler löbet i Hilleröd va det som gällde.....start i 50 års klassen med 54 startande. Kul att köra med lite folk i ens egen ålder.....speciellt i ett sånt stort startfält. Banan i Hilleröd är riktigt rolig med många kurvor, lite småkuperat och inte minst några bra kantvindspartier.
Efter ett varv kom jag iväg med två gubbar och fick snart ihop ett bra samarbete och höll undan i 35 km från klungan innan vi blev infångade. Sen gick det en mil innan det sprack upp igen i kantvinden och helt plötsligt va vi sex man iväg igen......och denna gång blev det ett bra lagtempo som höll till mål. Det blev en spurt i rak motvind som kändes i spirorna....men jag lyckades minska på ohmet i pedalerna och rullade in som trea. Helt OK för att vara första cykeltävlingen för året. Patrik H. va också med och körde hem en 11 plats i H40 klassen efter en bra åkning.

Prispall i Danmark och 75 danska kronor rikare

Min gamle kompis Jan Höegh, 66 år och kör starkt i 50 års klassen

Frank Höj`s pappa Anders lekte som vanligt hem 60 års klassen

                                                                                      
På vägen hem sa jag till Patrik att jag va sugen på Vincoloppet i Ystad dagen där på....han tvekade och sa att hoppade nog över. Väl hemma va det gräsklippning och lite trädgårdsarbete som gällde i det fina vädret. Senare på kväll kollade jag lite närmare på bag in boxen och inte minst åt en god middag innan det va dags att slå igen dom bruna.

När jag vaknade på söndagsmorgonen kände jag att benen va ömma från lördagens aktiviteter. Jag började fundera på stanna hemma och klippa häcken i stället för Ystad. Jag hann inte fundera många minuter innan det plingade till i telefonen.....SMS från Patrik.....ska du till Ystad? Jag är sugen! Det va bara till att svida om och dra till Sandby för att hämta upp Patrik på vägen till Ystad.

Väl framme i Svenstorp va det samma stubbåker som ifjol, men denna gången i strålande solsken. Efter lite uppvärmning va det dags att ge sig iväg för seniorklassen som startade ihop med juniorerna, vilket alltid är kul. Banan i Ystad är alltid kul att köra....om det blåser lite vilket det gjorde i årets tävling. Det tog inte många sekunder efter start förrän juniorerna for iväg som dom hade eld i baken. En annan som med åren har blivit mer och mer trögstartad hade maxpuls och syra upp i öronen efter tre minuters cykling. Som tur lugnade det ner sig efter ett tag och jag kunde snart komma in i andra andningen.
Sedan blev det ryckigt och en massa utbrytningsförsök innan ett gäng kom iväg på andra varvet....varvet därpå kom Patrik H. iväg med ett gäng....sen va den tävlingen körd. På sista varvet av dom fem vi skulle köra sprack det upp lite i kantvinden och vi blev ett gäng som kom iväg före klungan och kunde hålla undan till mål. Det blev lite trångt på högerkanten i spurten och jag ville inte chansa och därmed riskera en ny vurpa utan rullade in på en 13 plats......vilket är helt OK.

Kul att se så starka juniorer.....Gustav Höög och Lille-Bengsson från Halmstad är två killar som kan gå långt med rätt matchning....

Prispallen i Seniorklassen på Vincoloppet

                                                    

Nisse, killen som vet hur man hanterar en grill

Alltid kul att tävla i Ystad......trots stubbaåkern.....bra banor....bra organisation....trevliga killar...och inte minst go grillad korv. Det är inte ofta man ser en sån bra grillmästare som Nisse....bara att han lägger grillkrydda på hamburgarna är värt dubbelt så många anmälningar.

Det va lite för få anmälningar i år vilket va synd....för denna tävling är värd betydligt mer startande.... inte minst för hamburgarnas skull.