Undrar när våren kommer?

Helgernas cykelturer med Cykel Citys gubbgäng är veckans högpunkt. Men veckornas cykling är ingen höjdare.....det är fortfarande inomhuscykling som gäller. Jag försöker hålla svänghjulet på min gamle Monark testcykel glödande, men det blir svårare och svårare att motivera sig.
Jag brukar inte ha svårt att motivera mig att träna.........men efter en vinter inomhus börjar man längta ut på vägarna.


Monark, still going strong

                                                                  
Jag är helt säker på att det ger mycket mer att köra intervaller inomhus med hög puls än att köra ute i minusgrader....men nu vill vi ha plusgrader så att vi kan börja mixa upp träningen med lite av varje.

Vintern är över, nu tar vi nya tag!

                                                                          
Jag absolut ingen meterolog...men någonting säger mig att det tar inte lång tid innan våren är här och då är vi cyklister på gång igen med det vi älskar mest......cykla ute.

Kanske skulle man se om man inte kunde dra söderut en vecka innan det rullar igång här hemma.

Veckorna går......

Det är hemskt va veckorna går.....redan söndag igen. Söndag för mig på vintern betyder träningstur med kompisarna. Idag va det dags igen. Redan på lördagkvällen började vi snacka om dubbdäck eller inte.....vi kom överens om att behålla dubbdäcken på så att vi kunde köra lite småvägar och det behövdes.

Patrik, alltid stark och glad!

Mats Murare, pigg som en lärka.

Cykel City Veterangubbar är glada att ha en sån här bra förstärkning på vinterpassen

                                                            
Anders, Sätofta-Lasse och jag va för dagen förstärkta av danskproffset Lucas Persson på vår väg mot Lund för att möta upp Patrik och Mats Murare. Temperaturen låg just över nollan och det va inte mycket vind för dagen....det lilla som märktes kom från syd. Som vanligt stämmde vi av med alla om det va någon speciell tid att passa där hemma innan låset i dörren blir utbytt. För dagen va det inga problem utan vi kom överens om att ta en bra tur....nu när vädret va OK.
Vi körde från Örtofta ner mot Harlösa och vidare till Vomb - Kulturens Östarp innan vi kom till Blentarp. Där svängde vi upp mot dom beryktade Slimmingebackarna....men innan det började branta till svängde vi höger in på den lilla vägen som går upp till Stenberget. Här behövdes verkligen dubbdäcken då vägen för det mesta va täckt av snö och is. Vägen börjar med en bra knäppa som är riktigt brant innan det börjar platta ut upp mot Stenberget. Här fick Sätofta i overdriven och låg på som en rem i backarna....vi andra fick kämpa på för att hålla rullen.

Sätofta, yrar runt uppe på Stenberget

                                                             
Uppe på toppen tog vi vägen ner mot Veberöd det rullade på i upp mot sextio i nerförsbackarna och dubben smattrade som en hagelskur mot asfalten.

Dörröd, där gjuter man!

                                                                      
På vägen ner mot Veberöd kör man igenom Dörröd.....som inte är mycket för världen. Denna by är känd för en sak och det är Dörrödsbonden som på nittiotalet sålde opastöriserad mjölk från sin gård. Kommer ihåg att det va ett jäkla liv i massmedia. Senare dök bonden upp i TV serien Farmen som i mina ögon inte är något man ska snacka högt om!
Efter Veberöd körde vi till Björnstorp - Genarp - Häckeberga där vi tog höger mot Lyby och sen ner på småvägarna till Esarp. Här tog Mats sin mats ur skolan och körde själv hem till Dalby. Han va lite sliten men det va inte långt kvar innan han va hemma i badkaret. Vi andra svängde höger i Esarp mot Lunnarp och snart va vi i Dalby.
Sen tog vi slakmotorna ut ur byn mot Torna-Hällestad och vidare över Revingefältet till Södra Sandby. Här svängde Patrik av till hemmets lugna vrå...vi andra körde till Flyinge och Gårdstånga.
Ett par km efter Gårdstånga kommer man till Viderup som är känt för sitt välbehållna gods. Svänger man höger här kommer det en brant backe som är ett par hundra meter lång. Sätofta som normalt är vår bergsget va nu sliten......och började yra! " Det är en jäkla backe det här....och brant är den också" va dom snällaste orden vi hörde. Nu va vi snart uppe och efter ett ögonblick va vi snart vid Ellinge Gods och Eslövs Golfbana. Det kvittar hur trött Sätofta är så piggnar han snart till när han ser Eslövsskylten.....Anders är aldrig sen att haka på när det gäller en skyltspurt.
När jag rullade in cykeln i garaget så visade mätaren 134 km och hurtbullesnittet låg på 27,2 km/h. Inte mycket att skriva hem om......men förhoppningsvis ska det öka något när man väl kan montera av dubbdäcken.

Dags att testa formen

Det va flera år sen jag gjorde en konditionstest, men nu va det dags igen. Skulle upp till Göteborg med jobbet och då passade jag på att smita in till min kompis Mattias Reck i Göteborg innan plikten kallade. Mattias är i mina ögon en av Sveriges två bästa cykeltränare. Den andre tränaren bor i Falun och där har man tyvärr inte vägarna förbi så ofta. Jag hann inte mer än in genom dörren förrän Mattias va på gång. Pedalbyte på testcykeln och ett snabbt ombyte så va det dags att gränsla Monarken.
Cykeln är nyservad och uppkittad med ett nytt SRM watt system så nu jäklar va det inte mycket att skylla på. Testen börjar med lite uppvärming innan watten skruvas upp. Man kör i fyra minuter på en watt som ökas efter hand med 35 watt. Mellan fyra minutersintervallerna är det en paus på en minut. Mattias är där och sticker en i fingret efter varje intervall, detta för att kolla laktatet. Att han sen hjälper till med lite glad tillrop emellanåt är ju inte heller fel.

Dags att kolla laktatet

                                                                               
 Första 25 - 30 minuterna är en "walk in the park" sen börjar det! Fyra minuterna känns som åtta minuter och pausen på en minut känns som femton sekunder. Man kollar på en datorskärm och ser tiden, pulsen, watten samt kadensen vilket dom funktionerna man behöver veta när man kör inomhus. En fyra minutare till gick bra....pust. Nästa va ett helsike, men med koncentration och vilja fixade jag den också. Men nästa....blev den sista....tur va det för nu började smärtan i benen bli olidlig....men det gick i några minuter och det va inte mycket kvar när jag vek ner mig. Men så är det.....mitten av februari och mjölksyra är i mitt fall ingen bra kombination.

Walk in the park....i alla fall i början

Nu snackar vi inte watt, utan här är det ohm i pedalerna som gäller

                                                                           
Jag rekommenderar alla som inte gjort en test...gör det! Man får koll på sin fysiska status vilket inte är fel när man tränar regelbundet. Man får reda på sitt testvärde och wattsiffror vilket kanske inte är så viktigt när man ska jämföra sig med polarna för det är ju högst individuellt. Viktigt är det däremot nästa gång du testar dig får då ser man på en gång om träningen man gör är ett steg i rätt riktning.

Sveriges SRM kung Jonas Gartman har styrt upp Mattias testcykel

                                                                          


Robbans taktpendel på sjuttiotalet

                                                                       
I min ungdom gjorde vi också konditionstester på en Monark Ergometercykel. Min klubbkompis Robban gick en testledarutbildning och hjälpte oss sen i flera år med tester under vinterhalvåret. På den tiden fanns inga datorer, pulsmätare eller klickpedaler. Robban satt igång en taktpendel och sen fick man trampa i takt till den. Sen tog han pulsen på halsen varannan minut tills man stupade. Sen slog han i en massa tabeller och efter en stund hade man sitt testvärde. Det vad långt ifrån va man pysslar med idag men så gjorde alla testledare och man fick en bra måttstock på om man va på rätt väg med flåset.

Min inomhus outfitt, pannband för att inte få håret i ögonen, nätbrynja för att samla upp svetten

                                                                     
Lagom tills jag kom hem till Eslöv igen satt siffrorna i ett mail från Mattias. Kul att kolla på...ser också helt OK ut.....nu ska vi bara försöka flytta utomhuscykeln framåt också, för det är ju inte riktigt samma sak som att köra inomhus!

En bra vinterdag i Skåne

Lördagskvällen tillbringades i Malmö Arena för att kolla hockeylandskampen mellan Sverige och Ryssland. Det som va bäst va inte matchen för den va inte mycket att se...utan att jag fick snacka bort en stund med en av mina ungdomsårs hjältar, Anders Hedberg. Han va precis lika trevlig som jag tänkt mig och såg lika vältränad ut som i fornstora dagar. Det hade nog inte tagit många träningspass innan han hade platsat i det svänggänget som Sverige ställde upp med för kvällen. Hockey för mig är Des Moroney, Bert-Ola Nordlander, Kjell-Rune Milton, Strimma Svedberg...det va killar som kunde hantera en klubba och puck. Tack för en trevlig kväll och inte minst ett trevligt sällskap, Mats och Big T.
                                                                      
                                                                           

Bert-Ola Nordlander

Anders Hedberg

Söndagsmorgonen bjöd på minus 5 grader och en mycket svag sydvind som nästa va obefintlig, vilket är mycket ovanligt härnere i Skåne. Vintercykeln stod klar och dubbdäcken va pumpade. Hade man hållt sig till de större vägarna hade man inte behövt dubb, men småvägarna va isiga och moddiga. Vi försöker köra på så mycket småvägar vi kan för att undvika så mycket trafik det går.
Sätofta-Lasse dök upp och va på hugget som vanligt, det tog några minuter så va Anders W. också på gång. Vi gav oss iväg mot Örtofta - Lund för att möta upp Patrik som kom ensam. Idag va vi en lite decimerad gubbklunga.....bara fyra man. Så blir det ibland när det står andra projekt på schemat!
Vi körde mot Virke - Reslöv innan vi kom till Marieholm där vi körde ner mot Norrvidinge. Vidare mot Gissleberga Kvarn - Trä och Billeberga. Alla dom här småvägarna va ganska isiga men med finska ståldubbar i däcken är det inga problem. Sen körde vi mot Asmundtorp och sen ner mot Häljarp och nu kände man lite vind på näsan men Sätofta tryckte på där framme ihop med Anders så vinden för oss där bak va inga problem. Sen körde vi ut på Sätoftas favoritraksträckor mot Barsebäckshamn. Nu blev det lite mer is på vägen igen.....men den va hanterbar. I Barsebäckshamn tog vi vänster mot Lödde Sandskog och vidare genom Löddeköpinge, sen ner över Kävlingeån och upp till Borgeby. Nu kollade vi in klockan och såg att vi fick fylla på lite om vi skulle få våra timmar i sadeln. Så ner mot Bjärred och vidare mot Lomma där vi slog en vänster innan byn så vi kom mot Fjelie och Lund. Förbi Lunna Melle fabriken och ut på cykelbanan mot Kävlinge.....sen körde vi mot Vallkärra och Stångby. Nu fick vi vinden i ryggen, vilket aldrig är fel. Patrik tog en höger mot Odarslöv och Sandby.....Anders va tydligen inte nöjd så han gjorde Patrik sällskap en bit på vägen för att skarva på lite extra. Sätofta och jag rullade på mot Eslöv.....Lasse gnällde lite att han va trött, men det trodde jag inte en sekund på....för när vi kom till Sallerupsbackarna började han trycka på och jag fick som vanligt bita i va det gick...

Patrik och Anders eldar på i täten, som vanligt

Sätofta-Lasse smyger där bak....vilket är ovanligt

                                                            
När jag rullade upp på garageuppfarten stod mätaren på 110 km och det gyllene hurtbullesnittet låg på 27,2 km/h. Detta snitt är helt OK för ett gäng gubbar som kör två par med vintercyklar utrustade med dubbdäck! För egen del så kändes det lite bättre än senast och förhoppningsvis så kanske man kan skönja lite form i horisonten


                                                                              

Vad är priset?

Efter träningslägret på Kanarieholmarna har det inte hänt så mycket.....lite träning och sen en öm hals som nu hållt i sig några dagar. Men det känns bättre och förhoppningsvis är jag snart på gång igen. När jag känner mig lite ruggig och att en ev. förkyling är på gång brukar jag ladda på ordentligt med Echinaforce = röd solhatt i några dagar sen brukar det vara OK igen.

Hylsnyckelsats

                                                                   
När jag städade lite i förrådet härom dagen hittade jag en hylsnyckelsats som jag fick i pris på en cykeltävling för många år sen....ja det är säkert mer än fyrtio år sen. Det fick mig att fundera lite på priser som man fått genom åren....ja det blev inte så många men några ramlade det in. Min första cykeltävling körde jag 1968 på det gamla regementet A6 i Jönköping. Då blev det inget pris....men däremot kommer jag ihåg att min klubbkompis Claes Andersson vann. Claes är för övrigt farbror till Philip Lindau. Jag är säker på att jag blev åtta....men det räckte inte till pris. Jag kommer för övrigt ihåg att detta var första gången jag såg min kompis Bernt Johansson cykla.....han körde i klassen över mig och var naturligtvis bra redan då! Dagen efter gick Vårloppet i Värnamo.....vårlopp och vårlopp...dom kunde kallat det Vinterloppet....för det va snöblandat väder hela dagen. Jag kommer ihåg att min kompis Christer Meyer (på den tiden Jönsson) vann pojkklassen. Jag kommer inte ihåg vad han fick som första pris....men han säger att det va en kamera! Jag fick inget pris då jag hamnade långt ner i prislistan.....som vanligt på den tiden. Det tog några helger.....sen va det dags för första priset som kom på Kristi Himmelfärdsdag i Strandlopper i Ålem. Strandaloppet va på den tiden en ganska stor tävling.....Ålem ligger för övrigt några mil norr om Kalmar och va på den tiden känt för sitt glasbruk. Priserna som delades ut va huvudsakligen skänkta av glasbruket. Jag är helt säker på att det va andra sortering i bästa fall.....men vad gjorde det, när man fick pris. Känslan att gå fram till prisbordet när dom ropade upp ens namn va stort.....jag kommer ihåg att jag valde en keramikfigur som jag tyckte såg rolig ut. Jag har inte många priser kvar här hemma, men mitt första pris har jag kvar! På den tiden va det alltid prisbord....inga pengar som gällde, vilket jag tycker är kul i småklasserna. Vissa tävlingar hade riktigt bra prisbord....med mycket att välja på.


Så det ut när jag va ung

                                                                   
Sen började priserna ramla in lite oftare....ett tag vann jag rakapparater varje helg.... dom sålde jag på jobbet....det gick så långt att jobbarkompisarna kom fram och undrade om dom kunde beställa ett speciellt märke för leverans nästa vecka. ja, det ramlade in mycket olika prylar genom åren.

Jag har aldrig tävlat för att få priser utan bara för att alltid varit så kul. Därför tycket jag att huvuddelen av priserna på vanliga cykeltävlingar skall hamna i småklasserna....som uppmuntran. Jag glömmer som sagt va aldrig känslan av att första gången gå fram till prisbordet.

Grillkol

                                                                  
Som jag tidigare nämnt va det sämsta pris jag hört talas om Marios (min klubbkompis) andra pris på Kinnekulleloppet för några år sen. Han blev tvåa av över åttio startande....han blev uppkallade på prispallen och fick en påse grillkol från Biltema....hallå! Ge en bukett blommor så är saken klar. Ett annat bottennapp är Mattias Zetterstrand som blir två på en cuptävling i Svenska veterancupen...går upp på pallen och får i andra pris två Kexchoklad!!! Ja jäklar som det kan bli....

Gösta tar ännu en vinst...och ett pris

Eddy vinner som vanligt

                                                                  
Jag kommer ihåg när jag va hemma hos Gösta Fåglum, han hade ett helt rum fullt med priser och andra minnesprylar...det va fräckt. Eftersom vi under många år va importörer för Eddy Merckx cyklar i Sverige....hade jag äran att komma hem till Eddy och Claudine flera gånger. Det första man mötte i hallen på en fönsterbräda va priset som världens bästa idrottsman.....på den hängde det en keps...för övrigt va det inte många priser man såg.

Roger De Vlaeminck vinner Milano - San Remo och får en buckla

                                                                   
Min belgiske kompis Ronan i Eeklo i Belgien va under flera år hjälpryttare till Roger De Vlaeminck. Dom umgås fortfarande.....Ronan säger att Roger inte har ett pris hemma...inte ett!! Det enda pris som finns är segerbucklan från Milano-San Remo.....den står i hönshuset...för locket är så bra att ösa mat i till hönsen.

Det är skillnad på minnen och minnen......men en sak är säker ingen av dom har tävlat för priserna utan enbart för passionen.