Det går undan!

Igår söndag när jag satt i fåtöljen och snorade såg jag att det det va alpint på TV. Damernas storslalom från reservorten Kühtai i Österrike. Just Kühtai väcker ganska goda minnen för mig.

Ötzaler Radmarathon!

För snart tio år sen fick jag en inbjudan att köra Ötzaler Radmarathon i Sölden. Detta lopp är ett av dom klassiska alploppen och är mycket populärt. Nu för tiden är det svårt att komma in i dessa lopp då intresset för cykling växt runt om i världen.
Loppet är 238 km långt och har 5500 höjdmeter. Långt som attan och tungt värre....och inte va det bättre av att jag på den tiden va tyngre och inte minst sämre tränad. Men va gjorde det....en sån här inbjudan gick det inte att tacka nej till. Loppets höjdpunkt kommer efter 183 km och det är den 29 km långa backen upp till Timmelsjoch 2509 meter högt.

Timmelsjoch

Detta va backen som jag hade funderat på mest....dom andra fick man nog så att säga på köpet!
Den första backen va 19 km lång och gick upp till just Kühtai 2020 höjdmeter. Uppför va det som vanligt tungt....men nerför....jäklar.

Detta är anledningen till färistarna

Backen va 15 km lång och nästan helt rak....inte många serpentiner.....utan mer kurvor. Nu va det bara att släppa bromsarna så man kom ifatt alla som kört om en på vägen upp.
På styret hade jag två mätare. Min vanliga gamla Cat Eye cykeldator samt en Polar mätare som jag skaffat någon dag innan jag drog ner till Österrike. Jag hade inte hunnit få koll på hur den fungerade utan jag tänkte att jag behåller cykeldatorn på som back up om jag skulle trycka bort mig på den nya mätaren. Det började rulla på och det tog inte lång stund innan det gick som attan. Helt plötsligt skulle vi passera en färist gjord av stålgaller. Jag kollade ner på mätaren.....shit... det stod 90 km/h på bägge mätarna och det bara small till sen va den färisten passerad! Jag ska bara berätta att det va inte långt borta att det small till i byxorna också.
Nu va det bara till att krypa ihop så mycket det gick för att minska luftmotståndet. Blev omkörd av någon....passerade betydligt fler. När jag kom ner på platten kollade jag på mätaren 110.2 km/h stod det på displayen. Nytt personligt rekord.....

Nu snackar vi!

När man funderar så här i efterhand kan man undra om det är riktigt sunt! Fort på en cykel är kul och inte så svårt om man cyklat sen man va liten grabb. Däremot är det nog lite onödigt ibland...även om jag nu för tiden inte tar några risker.
Många man snackar med tycker om att köra i berg....att besegra toppar, samla höjdmeter osv. själv tycker jag att är betydligt roligare att cykla nerför.
Här hemma i Skåne är det svårt att komma upp i dom riktigt höga hastigheterna nerför. Dalbybacken, Lotta på åsen, Italienska vägen i Båstad är i mina ögon några av dom bästa backarna att sätta hastighetsrekord i.

Jag vet inte hur många km Sara Hector som vann storslalomet igår kom upp men jag tror inte det va 110 blås......där emot är jag säker på att hon inte körde över någon färist!