Tur att man är morgonpigg

Ibland läser man i tidningen om att dom tvistar vilken tid på dygnet som är bäst för idrott. Någon säger kväll medans nästa säger förmiddag osv. Under OS va det många simmare som inte tyckte om att kvalheaten gick på morgonen.....för det va en tid som inte passade för fysisk aktivitet.
Med jämna mellanrum hör jag också cyklister som klagar på att man ska starta redan klockan åtta. Dom tycket att det är en okristlig tid att tävla på.
Tur att dom inte va med när man skulle tävla i Danmark förr i tiden. Då hade polisen bestämt att alla cykeltävlingar i Danmark skulle vara klara klockan elva. När man körde A-klass tävlingar så va dom nästan alltid 15 - 17 mil, vilket innebar att man oftast startade klockan sex på morgonen.
Varenda gång va detta en upplevelse. Samling på klubben i Kävlinge klockan kvart över tre....i klubb bussen till Helsingborg för färjan över till Helsingör. Sen vidare i Danmark till tävlingen som kunde vara var som helst på Själland. Ombytt va man hemifrån så det gällde att få tag i nummerlappen, hitta en toalett, smörja benen och sen lite uppvärming innan start.
Hade man lite otur va det halvstorm och kantvind.....och helt plötsligt satt man i fjärde klungan så va den dagen körd. Det hände ibland att man va duschad och ombytt klockan sju. Sånt är livet....

Jörgen Emil Hansen grym cyklist under många år

                                                          
Dom danska cyklisterna va kungar på kantvind, med ett jäkla slätdrag och inte minst lokalkännedom vilket är viktigt när det blåser. Kunde man hålla sig runt dom gamla rävarna, Jörgen Emil Hansen, Reno B. Olsen, Flemming Wewer, Jan Höegh osv. kunde man gå med klungan hem, annars va det tufft.

Det är aldrig fel med ett danskt wienerbröd, speciellt inte om man har pengar med sig i tävlingströjan

                                                     
På tal om man morgontidig så skulle jag göra Fyn runt en gång och som vanligt start klockan sex. Kom ihåg att det gick som attan ner mot södra Fyn som är allt annat än platt med sina korta, branta backar. Efter två timmar va det inte många kvar i klungan när jag tappade klungan...ursäkta blev regelrätt avhängd i en backe. Det va fortfarande säkert tio mil kvar att köra...så det enda alternativet som återstod va att ta sig tillbaka till starten i Odense. Då gällde det att följa vägskyltarna mot Odense, när jag kom till någon korsning och såg någon ute på morgonen så frågade jag efter vägen mot Odense. Jag vet inte om dom begrep mig för alla svarade "Lige ud" vilket betyder rakt fram. Efter ett tag började hungern sätta in....ingen mat kvar och inte en dansk krona i fickan. Varenda by jag passerade hade ett bageri som just öppnat på morgonen och det luktade bara nybakat bröd var jag än körde. Den tortyren va mycket värre än att stiga upp tidigt på morgonen.