Hur svårt kan det vara?

Vi hade ju i alla tur som fick träna på rullar inomhus!

Härom morgonen när jag drog av några intervaller på testcykeln innan jag drog till jobbet så funderade jag lite hur inomhusträningen ändrat sig genom åren. När jag började cykla på sextiotalet va det rullar som gällde.......stora tunga rullar av plåt. Tunga att köra på innan man fick upp speeden....när man väl fått upp farten va decibelen inte att leka med. När vi satt 12-15 killar på klubblokalen och körde rullträning till en tränare som markerade intervallerna med en visselpipa va oljudet inte att leka med. När man kom hem på kvällen och skulle lägga sig ringde det i öronen värre än man varit på en rockkonsert.
Sen började testcykeln att dyka upp.....men eftersom dom va ganska dyra tog det ganska lång tid innan klubbarna kunde få ihop några....så det va fortfarande rullar som gällde långt in på sjuttiotalet. Monark gjorde en snikversion av testcykel som hade samma stora svänghjul som idag.....men den hade en spak man kunde dra i för att få sju olika belastningar. Kalibreringen gjorde man genom att mäta belastningsfjädern och inte med en pendel som idag. Att kalibrering blev som den blev är inte svårt att räkna ut. Sittställningen ska vi inte snacka om....den blev som den blev. Sen dök Nicke Welin-Berger upp i Nya Cyklisten....med sin hottade Monark testcykel och alla sa...wow.
När jag gjorde lumpen i Ystad blev det mycket vinterträning med IK Vinco som va en stor klubb på den tiden. På vinterkvällarna va det testcykelträning hemma i den legendariske ledarens Walfrid Hanssons källare på Kapellgatan som gällde. Här stod testcyklarna på rad....alla Monarker med spaken. Jag är fortfarande inte säker på att Walfrid som va stark som en oxe hade fått ihop det med kaliberingen riktigt. Första gången sa han ni kan värma upp på nollan sen kan ni köra dom första intervallerna på ettans belastning. Jag tänkte.....va fan jag brukar ju köra på trean eller fyran. När jag väl spänt clipsremmarna och skulle veva igång kunde jag knappt få runt pedalerna....nollan va som trean på de flesta andra testcyklar och ettan ska vi inte snacka om. Walfrid hade spänt remmen så in i bomben vilket gjorde att belastningen va helt uppåt väggarna. Efter en timme va jag helt slut och hade fått uppleva ett av de jobbigaste testcykelpass jag någonsin upplevt. Där kan vi snacka Ohm i pedalerna. Jag kommer ihåg från denna vinter i källaren att Walfrid son Leif alltid skulle ha sin cykel på samma plats....första gången tänkte jag hur viktigt kan detta vara. Efter passet förstod jag varför...när svettpölen under cykel hade gjort en rännil på det välvda källargolvet bort till golvbrunnen några meter längre bort va Leif nöjd. Här snackar vi inte watt utan ett jäkla ohm i pedalerna. Detta år va Leif sjua på VM i Belgien ......med ett heltidsjobb. Nu när testcykel verkligen gjort en revival så har träningen tagit en jäkla fart runt om i stugorna. Intervaller jag aldrig hört talas om dyker upp.....Tabata va fasiken är det...en japan? Är japaner bra på att cykla? Dödsfyror...låter inte alls kul.....låter mer som jag skulle hoppa träningen. Varje år dyker det alltid upp något nytt program där man ska göra så kort som möjligt men ändå bli lika bra som om man körde långt.....jag har aldrig hört talas om någon cyklist som kört tolv och en halv minut intervaller och vunnit någon större tävling...men det kanske kommer. Själv kör jag gamla klassiska intervaller precis som Nicke Welin-Berger rekommenderade i Nya Cyklisten i början på sjuttiotalet......hur svårt kan det vara?