Efter ett par veckors semester så va dags att ta tag i livet igen. Det har hänt en del sen vi hördes senast. Det började med Nordiska Veteranmästerskapen i Randers, Danmark. Denna tävling va en av säsongens stora mål för mig. Jag hade tränat riktigt bra sen Vätternrundan och va riktigt bra laddad. När jag kom till Randers på lördag eftermiddag körde jag banan med bil och fick uppleva en bana med massor med svängar och kurvor och även några sega backar. Så när jag kröp ner i sängen på kvällen såg jag fram mot en riktigt trevlig tävling på söndagen. Efter en bra frukost på Hotell Randers va det dags att dra ut till starten. Lite uppvärmning sen va det dags att starta. 35-40 man på linjen med några starka cyklister va det som väntade. Jag vet att jag va tvungen att speciellt hålla koll på en riktigt stark dansk....som brukar vinna det mesta han ställer upp i.
Starten gick iväg i makligt tempo innan det snart va dags för den första attacken och sen va det ryck på ryck, men det va svårt att komma iväg i någon utbrytning. Det va som vanligt mest danskar som attackerade. Det svenska landslaget satt mest och glodde på mig och varje gång jag lyfte på röven så satt det en på rullen. Men så är cykling.....sen kan man ju diskutera om man ska ha landslag i veterancykling! Efter fyra av dom sex varven kom det iväg en grupp på 4 man, en svensk, två norrmän och en dansk. Nu va det svenska landslaget nöjda och slog på bromsarna så det blev tvärstopp i det som va kvar av klungan. Efter ett sista varv i snacktempo va det dags för spurt. Ja, en spurt i gubba klassen är inget man leker med, det kan sluta hur som helst....och det gjorde det även denna gången. Den lilla vind som fanns låg på från vänster vilket gjorde att alla skulle knö in sig på högersidan. Jag tänkte att jag offrar inte liv och lem för en femteplats utan drog en egen rökare ute på vänsterkanten. Det tog inte många sekunder innan jag hörde hur man vurpade inne på högerkanten. Det va dom svenska landslagsmännen som hakade i varann i sin iver om att bli näst bäste svensk! Jag spurtade på och blev nu sjua....vilket jag va mycket missnöjd med. Men sån är idrottens tjusning.....man vet aldrig hur det går!
 |
| Det roligaste med Nordiska va att träffa Kenneth Allberg, det va 38 år sen senast! |
Efter en fika och dusch drog jag och frugan iväg rakt ner till Italien på två veckors semester. Underbart väder med temperaturer på bra över trettio grader varje dag. För en svensk som veckan innan tränade i windstoppertröja och benvärmare blev det en chock....
 |
| Min kompis Felice och jag hann med några bra turer |
Nu blev det dock lite träning och ännu mer mat och dricka.....precis som en semester ska vara.
 |
| Musslor i mängder! |
På vägen hem i söndags körde jag Gran Fondo Charly Gaul i Trento. Detta är italienarnas kval till UCI Masters VM i september som går på samma bana. Det fanns två olika banor att välja på, en lång på 144 km och kortare på 59 km. Jag hade först tänkt att köra den långa, men kvällen innan start ångrade jag mig och bestämde mig för den korta eftersom den va VM kvalifikation för åldersklasserna +45 år. Efter Gran Fondo Köpenhamn är jag redan klar för Trento, men jag tyckte att det skulle vara kul att få köra med gubbar i min egen ålder. Banan va inte lång men den hade 2010 höjdmeter vilket är en jäkla massa klättring på den korta sträckan.
 |
| Startnummer |
 |
| Tusentals cyklister i starten och jag stod sist! |
På söndag morgonen startade på bägge banorna ihop för att sen skiljas efter ett tag. Jag hade fått ett startnummer på 3000 och startade därmed i näst sista startfållan. När startskottet gick startade tidtagningen, när det gått fyra minuter hade jag fortfarande inte rört mig. Men sen jäklar blev det fart, dom sju-åtta km till första backen gick i 45-50 hela tiden. Jag tog i va det gick men någon tätgrupp va jag aldrig i närheten av se. Första backen upp till Francesco Mosers hemby Palu di Giovo va åtta km lång, inte så brant men lite halvseg. Sen ner mot Trento igen innan det va dags för den klassiska backen Mont Bondone. När jag kom till foten visade en digitaltermometer 33 grader vilket verkligen kändes. Backen är 19 km lång och går från 198 till 1654 meter vilket ger en medellutning på ca 6,8%.
 |
| Skön skylt att se! |
 |
| Ännu skönare syn! |
Jag började lite lugnt första biten för att hitta något som liknade en bra rytm. Det va inte lätt med en vinmarinerad kropp fylld med pasta efter två veckors slappande. Men efter ett tag kom jag igång och började köra om fler och fler cyklister. Väl uppe i mål va jag lite halvtrött och inte minst varm. När jag senare såg resultatlistan så såg jag att jag blev 335:a och 18:e man i min åldersklass. Detta innebar att jag ytterligare en gång blev kvalificerad för VM i september. Nu vet jag inte om jag ska åka dit....den där backen sög ordentligt. Ska jag dit så får jag fundera på om jag ska köra lite backträning i Karaby Kyrkbacke vilket tar två minuter eller hitta en lite längre backe. Kanske drar jag till Polen och gör en fettsugning för att få lite mindre vikt att släpa på.....jag får fundera!
 |
| Äntligen i mål! |
 |
Alltid stil i Italien!
|
 |
| En bra pasta efter ett lopp är aldrig fel |
Till helgen kör vi Veteran SM i Ystad.....ska bli riktigt kul fast formen är så där!
Bonusbilder!!!!
 |
| Ingrid och en massa solrosor! |
 |
| Körde om detta originalet i backen upp till Mont Bondone. |
 |
| Här snacka vi inga Watt! |
 |
Mauro i Riolo kör sin egenbyggda ergometer:
|
Härligt att läsa om dina äventyr Håkan, men fettsugning är jag osäker på att du behöver men om du nu ger dig av till Polen för det så säg till.... så hänger jag med :-)
SvaraRaderaJag vill ju också bli snabbare.... fast det kanske kan hjälpa lite med ett par nya hjul på min lille Navigare istället ;-)
Vi ses på onsdag :-D