Chesterfield, eller?

Nu är jobbpendlingen igång på allvar....något kalla mornar men underbara kvällar. När jag pendlade till jobbet i morse satt jag och funderade lite på hur många timmar av mitt liv jag tillbringat i en cykelsadel. Jag kom inte fram till något vettigt svar, men däremot kom jag fram till att jag hunnit avverka ett stort antal sadlar genom åren.
På min första cykel som va en Monark från 1953 satt det naturligtvis en lädersadel, jag kommer inte ihåg modellen. På min andra cykel som också va en Monark från början av sextiotalet satt det också en lädersadel och det kommer jag ihåg att det va en Brooks. Eftersom det va en klubbcykel va jag säkert den tionde killen som körde en säsong på denna cykel. Byta sadel för att man hade ont i baken va inget man överhuvudtaget funderade på...sadeln bara satt där. Lädersadlar har fortfarande sina trogna fans, fast dom är ett utdöende släkte. Hur krångligt ska det va? Smörja in sadeln med fett....låta den ligga och dra....smörja in ännu mer och mer. När detta är gjort ska man spänna upp den och sen cykla med den så att den formar sig efter baken. När detta är gjort ska den lackas för att inte suga åt sin vatten och väta. För mig låter det mycket komplicerat att 2013 hålla på så här med en sadel.

Brooks

Cinelli Unicator

                                                               
Sen blev det Cinelli Unicator som va en av dom första stoppade plast sadlarna på marknaden. En modell, en bredd och en färg....det va det som gällde.

Selle Italia Turbo

                                                                          
Sen tog det några år innan jag stod nere i Frankrike där jag tävlade då och dreglade i fönstret hos vår lokale cykelhandlade. Där låg nämligen en Selle Italia Turbosadel Bernard Hinault Edition. Shit....jättesnygg och i två färger, svart och vit! Jag kommer ihåg att den kostade 119 Franska Franc. Denna modell satt ingång modet inom sadlar. Det tog inte lång tid innan San Marco Concor dök upp, i många färger. Jag kom ihåg att jag senare köpte en Turbosadel och va riktigt nöjd med den (också).
Sen höll jag upp med cykling i många år innan jag började igen. Sadel va inte mycket man tänkte på utan det blev va det blev.....denna gång en Avocet som va ett amerikansk märke som också gjorde cykeldatorer och däck.
Nu kör jag med ett annat italienskt märke och är riktigt nöjd. Jag har samma modell på racercykeln, vintercykeln och det funkar bra.

Den ulitmata sittplatsen för många!

                                                                     
Nu när cyklingen riktigt boomar märker man att många har problem med att hitta rätt modell och klagar över att gör ont! Jag vet inte riktigt vad dom förväntar sig....klart att man till att börja med får ett visst tryck. Detta är ju inte så konstigt när man slår ner 70-80 kg på några kvadratcentimeter. När man kört ett tag brukar detta ge sig själv. Det är ju ingen Chesterfield fåtölj man sitter i utan en cykelsadel....vilket är en viss skillnad.
När jag började cykla va sadlar ingenting man skänkte en större tanke....den bara satt där. Det ingick i läroprocessen att få ont i baken till att börja med. Året där på hade man kanske en ny cykel och då va det en ny sadel att vänja vid....och det gick ju också.
På den tiden hade man ju vanligt sämskinn utan stoppning i cykelbyxorna som ofta va tillverkade av ull. Så stoppning kan man inte snacka om, utan det va bara att gilla läget....speciellt när man tävlade på grusväg i regn och hade ett halvt kilo grus i byxan när man kom i mål.
Som vanligt säger jag...det va inte bättre förr utan det bara sämre nu....