Dubbdäck suger!

Så va det dags för dubbdäck igen. Efter en snabb överläggning på morgonen kom vi fram till att det va dubbdäck som gällde för dagen. Det hade säkert gått utan men då får man hålla sig till dom större vägarna som va saltade och det är ju inget som en cyklist vill. Mindre vägar....innebär mindre bilar och gladare cyklister.
För dagen va gubbagänget lite decimerat pga. olika familjeaktiviteter. Sånt är livet som gubbcyklist...familjen först och hobbyn sen!
Robert, Kalle och jag rullade ut mot Örtofta för att möta upp Mats och Johan som kom från Lund. Vi bestämde oss för att köra söder ut efter som vinden för dagen va sydlig. Snart va vi framme i Flyinge där vi tog småvägarna ner mot Revingerakan och vidare mot regementet P7 i Revinge. Sen drog vi ut på heden mot Veberöd....här va det lite isigt på vägarna men inga problem med ett par hundra dubb på sulorna. Väl framme i Veberöd körde vi upp i backarna mot Stenberget. Jag vet inte va det med Mats idag men han jublade när vi sa att vi skulle upp i backarna. Jag tror att hans form är stigande och för dagen hade han riktigt bra ben. Johan tryckte på bra hela vägen upp för backen..vi andra hängde på så gott det gick. En bit innan Stenberget svängde vi höger ner mot Häckeberga Slott.

Långt hem ifrån!

Robert, lättar lite på klädslen.

Sedan körde vi vidare mot Vismarslöv - Kongsmarken och det tog inte lång tid innan vi va framme i Klågerup. Efter rondellen körde vi vidare mot Vinninge. Här är det riktigt tungt i ett par kilometer....går segt uppför och det blev inte bättre av att vi hade vinden i ansiktet hela tiden. Äntligen blev det medvind när vi styrde mot Staffanstorp.....och St. Råby. Mats med sina diamantben tyckte att vi skulle köra över Hardeberga ...... och tog oss upp för en lång jäkla grusbacke som säkert va en kilometer lång. Johan och Kalle tryckte på bra på grusvägen .....jag frågade om det va en attack...men svaret kom snabbt...vi som väger lite mer hade ett bättre fäste i gruset.
Vi körde till Räften och Östra Odarslöv där jag trodde att Mats och Johan skulle ta vänster till Lund...men icke. Mats med sina diamantben ville nog plåga oss andra ett tag till så dom hängde på till Stångby. Just innan Stångby satt Johan och jag längst fram....jag hörde hur han stönade....och plötsligt hör jag bara.....Jag har fått kramp. Det är inte ofta man har hört om någon som fått kramp på vinterträningen...men Johan brukar råka ut för det mesta man kan tänka sig! Nu började jag bli lite sliten och lite låg på kolhydrater....men som tur va på slapp jag Mats som med sitt goda hjärta tog hand om Johan och styrde mot Lund. Men säg den vila som varar....nu dök Kalle som legat på rulle i nio mil upp. Shit....va det blev slitigt igen, Kalle bredvid sig med mycket krafter kvar och Sallerupsbackarna som väntar är inget man leker med. Kalle halvhjulade och jag kämpade på...men det gick denna gången också!
Väl hemma va jag trött när jag kollade in mätaren....110 km och ett snitt på 26.4 km/h.

Två gubbar...en med hammaren och en med kramp!

I brist på annat kör Johan alltid med mjölk!

En nöjd Mats med diamantben!

Kalle blir bara starkare för varje helg som går!

Efter en snabbdusch och en macka i farten så va det i bilen och iväg till dottern på eftermiddagskaffe. Alltid kul att träffa ungarna!

Ett riktigt bra distanspass som tog bra på krafterna. Jag tycker att man ska köra på hårt på distanspassen. Jag vet att många tycker tvärt om och snackar mitokondrier och en massa andra vetenskapliga termer. Detta är säkert helt OK men när man jobbar heltid och endast har söndagen till distansträning känns det i min värld lite konstigt att sitta i timmar och lalla. Old fashion... OK ....kanske... men är man sextio år och sysslar med gubbcykling är det svårt att lära gamla hundar att sitta!