Örestadsloppet

Veckan ha rullat på som vanligt, med jobbpendling i regn var och varannan morgon. Passerade Barsebäck i fredagsmorse i duggregn och en riktigt hård vind. Vinden låg från havet och cykeln en lutning på ca 45 grader! Jag tänkte för mig själv, blir det så här på söndag tar det inte många kilometer innan klungan är sprängd i molekyler!!!
När jag slog upp ögonen i morse trodde jag inte det va sant....alldeles vindstilla, knappt en vindpust! Solen sken, vilket helt underbart.....men vi kunde ju haft lite vind!

Det rullar på.            Foto: Sätofta-Lasse

                                                                    
Efter gröt och en stor kopp te (som vanligt) va det dags att köra till tävlingen i Barsebäck.
Dagens tävling ingick i Sverigecupen för veteraner, vilket gjorde startfälten lite större än vanligt.
Jag skulle igentligen kört i 55 års klassen vilket är min vanliga klass, men hade för dagen anmält mig i 50 års klassen som för dagen körde ihop med 30 och 40 årsklassen. Detta gjorde att startfältet blev riktigt stort.
Taktiken för vårt gubbgäng i CK Cykel City.se va att köra för Håkan Petersson som satsar på att köra hela veterancupen. Taktiksnacket gick ut på att ta ta hand om Håkan samt täcka ev utbrytningar.
Starten gick och vi rullade iväg i styrfart....jag va tvungen att titta framåt för att se om vi hade master ut ur Barsebäcksby, men det hade vi inte!  Efter att ha kört några tävlingar i Danmark senaste helgerna så är man van att ha maxpuls efter ca tre minuter eftersom alla drar iväg som om dom hade eld i baken!
Första varvet gick lugnt med några ryck....men det va allt. Vid varvningen ryckte en kille från Olympic i Borås och eftersom jag låg just bakom så va det bara att hänga på. Vi fick också med oss en kille från CK Valhall i Stockholm. Vi rullade på bra med jämn och fin fart. Olympicåkaren körde på bra och jag fisåkte lite med tanke på taktiken.....och Valhallkillen körde så gott han kunde. Efter några varv ropar dom att vi leder med 1.40 min före klungan.....shit tänkte jag...undrar va dom pysslar med där bak! Jag va helt säker på det skulle komma upp ett gäng.....och det gjorde det efter ytterligare några varv. Johan Olsson Lammhult, Petter Eiring Åstorp, ytterligare en Olympiccyklist samt Jörgen Holmqvist Ringen kom snabbt upp och då blev det dags att bita ihop. Valhallkillen försvann snabbt och sen blev det lagtempo med Johan Olsson som den klart starkaste. Jag insåg snart att jag va den ende i 50 årsklassen, dom andra va yngre. Jag tog det lite lugnt och stod över någon gång då och då....allt för taktiken. Något varv senare skriker dom att vi leder med 3,40 och då förstod jag att här kommer det nog inte upp några fler. Nu började vi köra på bra...Johan tog förningar som fick oss andra att kippa efter luft. Vid varvningen till sista varvet körde vi lite på kanten i den tilltagande vinden och plötsligt släppte Petter och Jörgen. Halvvägs på sista varvet rycker Johan ytterligare en gång och då släpper en av Olympicåkarna...men det lugnar sig efter en stund och då är han i fatt igen. Ett par minuter senare rycker Johan igen och nu får han köra iväg. Han är ensam i 30 årsklassen... vi andra säger att vi kör på i ett jämnt och bra tempo.
Spurten blir ingen större upplevelse när man är ensam i sin klass.....men Olympicåkarna som båda körde i 40 årsklassen hade en liten fajt om att vara bäst i klubben.

Skolboksexempel på spurtuppdrag!

Enkelt!

                                                               
Sedan kommer det in några som ryckt från klungan innan själva klungan kommer. Där vinner Håkan Petersson klungspurten och tar många sköna poäng i veterancupen. Spurtuppdraget är av absolut högsta kvalitet. Först en riktig rökare av Anders Wall och sen skarvar Patrik Heiler på med Håkan på rullen.....ett skolboksexempel av högsta rang!

Jag fann ut senare att dom två starka Olympic killarna heter Jonas Tell och Robert Bengtsson.....riktigt åkstarka killar!

Tre gubbar på prispallen!

                                                                           

Tom längst upp omgiven av Fredrikshofare.

Janne lekte hem 65 års klassen.

Senare såg jag Tom Pietilä vinna 55 årsklassen i en klungspurt....där också Jan Karlsson Vinco i Ystad satt med och vann sin 65 årsklass. Två starka killar som bara blir bättre med åren.

Jag vill också tacka Örestadscyklisten för en som vanligt bra genomförd tävling. Bra med flaggvakter, ledarbilar i alla klasser och inte minst en riktigt god pastasallad som satt som en krocketklubba på smalbenet efter tävlingen. Helt otroligt att se...Sune Stuveback 78 år kör ledarbil....Bertil Jönsson några år yngre styr upp prisutdelningar, Sonny Johansson en bit över 60 styr upp det mesta, Martin Nilsson betydligt yngre styr upp starter och varvningar. Och som en ande över alla är Skånes Cykelförbunds Tomas Nilsson som speaker och glädjespridare. Jag hoppas av mitt hjärta att ni håller på i många år ännu för det behöver cykelsporten.

Laddad innan start.

Nu blir det två jobbardagar innan första maj nu på onsdag då vi planerar att köra en långrunda med gubbgänget!

Det ryckte i benen

Efter förra helgens tävling va benen lite sura, man är ju inte riktigt van vid intervaller ännu. När helgen närmade sig i veckan därpå så funderade jag inte så mycket på att tävla i helgen igen. men på lördagskvällen tänkte jag, det är lika bra att passa på när det finns ett race i närheten. Så det blev till att ställa väckarklockan på fem på söndag morgonen, snabb grötfrukost och påklädning sen ut och skrapa rutorna på bilen innan kosan ställdes mot Ringsted på Själland. Inte mycket trafik på söndagsmorgonen så jag blåste dit på lite över en timme. Tog en efteranmälan och hämtade ut lånechipset innan det va dags att värma upp lite.
54 startande i H50 klassen och en bana som va 27 km och skulle köras tre varv. Det va en ganska flack bana med mycket kurvor och svängar. som vanligt i Danmark. Vinden som oftast behövs för att göra danska tävlingar bra va inte så stark för dagen.
Starten gick och som vanligt drog gubbarna iväg som om dom hade eld i baken. Första varvet gick bra med massor av attacker och ryck. Vid varvningen kom jag iväg med tre andra cyklister. Vi körde på bra och gick på skift så att luckan växte och helt plötsligt va avståndet till klungan ganska stort. Det rullade på bra tills en av gubbarna började stå över sin dragningar. Att köra på tre är betydligt tyngre än på fyra men det gick bra ändå. Men efter ett tag började den andre att stå över då och då och helt plötsligt va vi bara två som körde och då stannade farten naturligtvis av. Vid varvningen till tredje och sista varvet kom det som var kvar av klungan  i fatt oss. Jag var ganska säker på att det skulle komma upp fyra, fem cyklister eftersom tempot varit ganska högt, men det va säkert tjugo man som kom upp. Sista varvet gick väldigt ryckigt, först kom två gubbar iväg och låg bara en liten bit före klungan. Sen gled den tredje iväg från klungan och alla bara satt och  glodde. Jag tänkte flera gånger att försöka rycka upp till han men fick aldrig tummarna ur häcken......och sen va det för sent när avståndet växt. naturligtvis va detta den avgörande utbrytningen som höll till mål. Jag brukar ha ett ganska bra öga för när det är dags att vara med att köra....men i Danmark när det hela tiden är ryck och utbrytningsförsök är det svårt att vara med varje gång.
Spurtrakan va sexhundra meter lång och med vinden från vänster skulle naturligtvis alla spurta längst till höger där det blev väldigt trångt. Jag bangade lite och styrde ut till vänster och stod på va det gick i vinden....men det blev mest slow-motion och till slut rullade jag in på en sjuttonde plats. Inte mycket att komma med, men jag vill inte riskera att stå på öronen igen och då får det bli som det blir.
Lämnade tillbaka chipet och blev bjuden på en danske pölse av Christian Visby....den satt som en fläskläpp efter tävlingen. Sen drog jag hemåt.....i bilen satt jag och blev sugen på en dansk öl.

Riktigt god dansk öl

Jag styrde av motorvägen och hittade en lokal handlare som kunde hjälpa mig.
                                                                     
Så eftermiddagen avnjöts med Liege-Bastogne-Liege på TV och en dansk bajer i näven....bättre blir det inte.

Chesterfield, eller?

Nu är jobbpendlingen igång på allvar....något kalla mornar men underbara kvällar. När jag pendlade till jobbet i morse satt jag och funderade lite på hur många timmar av mitt liv jag tillbringat i en cykelsadel. Jag kom inte fram till något vettigt svar, men däremot kom jag fram till att jag hunnit avverka ett stort antal sadlar genom åren.
På min första cykel som va en Monark från 1953 satt det naturligtvis en lädersadel, jag kommer inte ihåg modellen. På min andra cykel som också va en Monark från början av sextiotalet satt det också en lädersadel och det kommer jag ihåg att det va en Brooks. Eftersom det va en klubbcykel va jag säkert den tionde killen som körde en säsong på denna cykel. Byta sadel för att man hade ont i baken va inget man överhuvudtaget funderade på...sadeln bara satt där. Lädersadlar har fortfarande sina trogna fans, fast dom är ett utdöende släkte. Hur krångligt ska det va? Smörja in sadeln med fett....låta den ligga och dra....smörja in ännu mer och mer. När detta är gjort ska man spänna upp den och sen cykla med den så att den formar sig efter baken. När detta är gjort ska den lackas för att inte suga åt sin vatten och väta. För mig låter det mycket komplicerat att 2013 hålla på så här med en sadel.

Brooks

Cinelli Unicator

                                                               
Sen blev det Cinelli Unicator som va en av dom första stoppade plast sadlarna på marknaden. En modell, en bredd och en färg....det va det som gällde.

Selle Italia Turbo

                                                                          
Sen tog det några år innan jag stod nere i Frankrike där jag tävlade då och dreglade i fönstret hos vår lokale cykelhandlade. Där låg nämligen en Selle Italia Turbosadel Bernard Hinault Edition. Shit....jättesnygg och i två färger, svart och vit! Jag kommer ihåg att den kostade 119 Franska Franc. Denna modell satt ingång modet inom sadlar. Det tog inte lång tid innan San Marco Concor dök upp, i många färger. Jag kom ihåg att jag senare köpte en Turbosadel och va riktigt nöjd med den (också).
Sen höll jag upp med cykling i många år innan jag började igen. Sadel va inte mycket man tänkte på utan det blev va det blev.....denna gång en Avocet som va ett amerikansk märke som också gjorde cykeldatorer och däck.
Nu kör jag med ett annat italienskt märke och är riktigt nöjd. Jag har samma modell på racercykeln, vintercykeln och det funkar bra.

Den ulitmata sittplatsen för många!

                                                                     
Nu när cyklingen riktigt boomar märker man att många har problem med att hitta rätt modell och klagar över att gör ont! Jag vet inte riktigt vad dom förväntar sig....klart att man till att börja med får ett visst tryck. Detta är ju inte så konstigt när man slår ner 70-80 kg på några kvadratcentimeter. När man kört ett tag brukar detta ge sig själv. Det är ju ingen Chesterfield fåtölj man sitter i utan en cykelsadel....vilket är en viss skillnad.
När jag började cykla va sadlar ingenting man skänkte en större tanke....den bara satt där. Det ingick i läroprocessen att få ont i baken till att börja med. Året där på hade man kanske en ny cykel och då va det en ny sadel att vänja vid....och det gick ju också.
På den tiden hade man ju vanligt sämskinn utan stoppning i cykelbyxorna som ofta va tillverkade av ull. Så stoppning kan man inte snacka om, utan det va bara att gilla läget....speciellt när man tävlade på grusväg i regn och hade ett halvt kilo grus i byxan när man kom i mål.
Som vanligt säger jag...det va inte bättre förr utan det bara sämre nu....

Säsongsdebut!

Efter dubbdäck, vintercykling och annat elände började det rycka i benen.....som tur va visste jag att Köge skulle köra sin årliga tävling idag, och det lockade. Patrik va som vanligt med på noterna när vi snackade i fredagskväll. När vi väl bestämt oss började jag känna efter hur benen kändes.....och det va inget vidare. Träna är sin sak, men tävla är en helt annan. Men hur som helst.....någon gång ska man göra säsongsdebut, oavsett hur påkarna känns. När klockan ringde vid halv sex visade termometern noll grader och nu började jag fundera va jag skulle ha på mig på tävlingen. Jag packade träningsbagen full med kläder....så jag va säker på att inte frysa när väl starten gått. Jag hämtade upp Patrik i Sandby, och det första han sa, jäklar va mätt jag är! Han hade firat sin födelsedag kvällen innan med stora mängder smörgåstårta och va nu rädd att den skulle fara upp och ned som en hiss.
En timme senare va vi vid Köges utkanter och tempen visade nu fyra plusgrader. Efter en snabb efteranmälan va det dags att svida om. Jaha, hur mycket skulle jag nu ha på mig? Det va svinkallt när jag pumpade och gjorde klar cykeln. Så jag tog på mig det mesta jag hade med mig. Undertröja i ull, windstopperundertröja, lösa ärmar, långärmad cykeltröja, cykelbyxor, knävärmare, långa tunna byxor, keps samt pannband....ja jäklar, jag såg ut som en eskimå som skulle ut på jakt!
Vi skulle köra fyra varv på ett tjugo km långt varv. Som vanligt kurvigt och knixigt, kryddat med dålig väg med massor av hål. Det va inte mycket av vind till att starta med. Redan efter femhundra meter kom som vanligt första attacken.....och så håller det på. Nu blev det bra fart och massor av attacker vilket är det vanliga på danska tävlingar. Efter några varv började det blåsa lite mer och helt plötsligt blev det lite jobbigare. På sista varvet kom två gubbar iväg på en enkel utbrytning som inte såg ut att vara farlig, men dom körde bra och kunde hålla undan med femtio meter före den jagande klungan. Jag spurtade till mig en sjunde plats av fyrtiofem startande, vilket för mig är helt OK!
När jag rullat i mål så körde jag snabbt till bilen för att slita av mig alla kläder som jag hade på mig, vilket för övrigt va alldeles för mycket....jag höll på att få värmeslag. Jag hade tänkt att hinna ner till målet för att se Patriks målgång, men helt plötsligt kom han rullande mot bilen medans jag fortfarande höll på att klä av mig.

Patrik, stark trea

                                                                                
Han hade kört till sig en riktigt bra tredje plats....det måste varit smörgåstårtan som gått rakt ner i benen.
Efter prisutdelning körde vi hemåt och då visade bilen tretton grader varmt...inte konstigt att jag blev varm.

Kul att köra tävling igen....kul att träffa alla gamla kompisar i Danmark. Formen är helt OK, men det tar nog några veckor till innan det börjar likna något.
Bra tävling och som vanligt ett bra arrangemang fast på en bana som detta krävs det mer vind för att det ska bli utslagsgivande.

Nu är det på G

Jag blev så trött på den svenska våren så jag drog en vecka till Mallorca för lufta min håriga ben. Det va inte svårt att komma i rätt mood, 20-23 grader och sol varenda dag...utom en. Denna gång va vi ett gäng kompisar från veterangänget samt några andra klubbar som åkte ihop. Vi bodde uppe i norra delen av ön i Puerto Pollenca. Det va första gången för mig men absolut inte sista,för mycket smidigare blir det inte. Ett par minuters cykling sen va man ute på träningsvägarna.

                                                                   

Ett riktigt trevligt träningsgäng

                                                                             

Starka gubbar

                                                                             

Ännu mer starka gubbar

Och tränade gjorde vi...bergsturer så att ögonen stod i kors. Slätåkning med intervaller så att det sved i spirorna. Detta kombinerat med lite barhäng på kvällarna gjorde veckan till en toppenvecka. Flera dagar när vi va ute och tränade mötte vi Bradley Wiggins som alltid tränade ensam med en van från Sky i följe. Vi hörde senare att Wiggo köpt sig en lägenhet i Puerto Pollenca och är där ganska ofta med sin familj.
                                                                     

En riktigt stark engelsman och en betydligt  svagare svensk

Michael i sitt första proffsteam Falcon 1970

                                                                            
Hela veckan fick vi sällskap av min gamle kompis Michael Holmes från Leeds som samtidigt va på ön för en veckas träning. Michael har haft en lång cykelkarriär bla. som proffs i dåtidens superteam TI-Raleigh.
Senare bodde Michael ett tiotal år i Sverige innan han flyttade tillbaka till Leeds. Vi har genom alla åren behållit kontakten och besökt varann med jämn mellanrum.
Det mest imponerande är att Michael idag är 67 år gammal och har ett drag i pedalerna som i fornstora dagar. När vi körde i bergen hade man fullt upp hänga med på hjul. På plattåkningen axade han som blixt. Det va många år sen vi körde ihop första gången och jag hoppas att vi ska få göra det många gånger till i framtiden. Det är alltid kul att få köra ihop med en klassåkare.
                                                                           

Håkan Petersson, stark och inte minst snygg

                                                                               

Veckans kämpe Sätofta Lasse

                                                                         

Ibland smög Sätofta in i skuggan och fick därmed en  ganska  ojämn solbränna

På långrundan fick vi sällskap av dessa starka Kungälvsåkarna, Tennze och Marcus

                                                                             

Wilert gjorde oss sällskap hela träningsveckan

Nu är våren på gång och dom snackar om mer än tio plusgrader nästa vecka......äntligen.