La Marmotte 2011

Efter att ha inlett semestern på onsdagen med att sträckköra över natten ner till Alpe d`Huez var det dags att ta tag i årets La Marmotte, mitt fjärde på raken. Innan vi körde upp till Alpe var det läge att bunkra upp på den lokala Casino stormarknaden i Bourg som var som vanligt fylld med cyklister från hela världen. När man tar bilen de 14 km uppför backen tänker man alltid, hur ska jag komma upp här på lördag! Backen är styv men ännu styvare när man har 160 km i benen innan det är dags att börja klättringen.



Utsikt från vår hyrda lägenhet uppe i Alpe d`Huez

  Vi hade som vanligt hyrt en liten lägenhet av en engelsk familj som endast nyttjar den på vintern. Perfekt läge...endast 200 meter från målet. Fredagen gick till att fixa lite med cykeln.....rulla några varv i byn för att se att allt funkade som det ska. Passade också på att rulla några serpor ner i backen innan det var dags vända uppåt igen och känna på hur kul det är att köra uppför!! Utlämningen av nummerlapp och chip gick lika smidigt som vanligt. Resten av dagen gick åt till att äta upp sig inför nästa dags övningar. Det var betydligt kallare än vanligt upp i byn som ligger på nästan 2000 meters höjd. Detta gjorde absolut ingenting för värmen som varit innan om åren är ingenting för en svensk som knappt sett solen än i år. Efter som vi bor uppe i byn och starten är nere vid foten av backen i Bourg innebär det att man får rulla ner en bra stund innan start......och starten är sju på morgonen. Jag brukar ta med mig någon gammal tröja eller jacka samt ett par gamla trädgårdshandskar hemifrån. Perfekt att ha på sig när man rullar ner ...sen slänger man det bara i någon soptunna ....innan det är dags att starta. På fredag kvällen upptäckte jag att jag glömt lumporna hemma. Det var bara att dra iväg till närmsta affär och köpa billigaste jackan jag kunde hitta. Det blev en ful fleece jacka som dom sålde för halva priset.   På lördagmorgonen var det tidig revelj...kvart i fem ringde klockan och det va inte ens ljust ute. Efter en bra frukost va det dags att pumpa hojen och rulla iväg. Tunn undertröja...cykeltröja och byxor va det som gällde....vis av erfarenhet hur varmt det kan bli. Som kronan på verket hade jag min fleecejacka utanpå...ingen vacker syn men va ska man göra.....och värre skulle det bli. Rullade ner 14 km utan att ta många tramptag...otrolig syn ett lämmeltåg av cyklister som rullar ner i gryningen....måste upplevas. Eftersom jag i år fått ett seedat nummer bland de 400 först startande va det ingen trängsel vid start. jag tyckte att det var kallt som attan när rullade ner för backen .....höll på att frysa halvt ihjäl....händerna var iskalla .....kroppen lika kall....fleece är ju inte direkt något windstopper. Vid starten hade dom en stor ljustavla som visade tiden samt tempraturen....jag höll på att svimma när jag såg att den visade sex grader. Det måste ha varit nära frost uppe i byn som ligger 1300 meter högre....inte konstigt att det va kallt. När jag stod där och väntade på start va det kallt som attan och jag höll fortfarande på att frysa röven av mig. Va ska jag göra tänkte jag....jag kommer att frysa ihjäl. Solen va på väg upp men nådde fortfarande inte ner i dalarna. Va fan...jag får starta med fleecejackan på och slänga den efter en stund. Precis sju gick tåget i en bra fart, det rullade på i 45 - 50 km/h hela första milen. Det går lite lätt nerför i dalen mot Grenoble. Längst fram gick det redan på fullt skift och längre bak var det bara att hänga på vad det gick. Sedan svänger man höger mot Allemond och då är det dags för Col du Glandon 1924 meter ö. havet...24 km lång och en snittlutning på 6,9 %. Då börjar det suga i benen....kommer snart in i en bra rytm och pinnar på uppåt...blir omkörd av flera...kör om några...här gäller det bara att paca sig själv bra och inte bry sig om andra. Fortfarande kallt och fortfarande fleecet på...vilket jag var ensamn om. Uppe på toppen går det nerför i säkert två mil innan man kommer ner i nästa dal. Två mil platt där det gäller att hitta en bra grupp att köra med....eftersom det går lite sugande uppför hela tiden tills det är dags att svänga höger upp mot Col du Télégraphe 1566 meter ö. havet....12 km lång och snittlutning på 7,3 %. Här i foten slängde jag fleecejackan...den hann knappt landa på trottoaren förän en funktionär slet den....hoppas att han får samma glädje av den som jag fick. Detta andra berg gick bra....en fin åkbacke där man kan hitta en rytm som passar. Uppe i Valloire går det nerför i två km innan det är dags för dagens höjdpunkt...Col Du Galibier. Detta legendariska Tour berg är något som måste upplevas...gärna på en cykel. 2646 meter ö. havet...18 km lång...snittlutning 6,9 % är något som känns i spirorna så här dags. Början går bra ...men sista 3-4 km är branta så in i bomben. Här är det 34-27 som gäller som utväxling, något annat behöver man knappt fundera på. Ett snabbt stopp uppe på toppen för att fylla flaskorna och sen på det igen. Nästa 30 - 40 km är i princip bara nerför...här gäller det att hitta ett gäng att få sällskap med för att spara krafter till vad som skall komma. Nu börjar det bli långt mellan cyklisterna och det tar ett tag innan jag kommer ifatt några och får igång ett fungerande lagtempo. Väl tillbaka i Bourg är det dags för backen....elller berget upp till Alpe d´Huez. Första 3 - 4 km är riktigt branta....sen blir det något bättre...men inte mycket. Nu börjar det bli varmt i solen och det gäller försöka att hitta skugga där det möjligt. Nu börjar också benen säga ifrån....trött som en apa med ben som drar så fort jag försöker öka tempot en halv km. Blir omkörd av en del....kör om en del... som står helt still. En del sitter vid vägkanten i skuggan och bara försöker överleva....denna backe är inte att leka med efter att redan kört 160 km innan man når foten. När det är 4 - 5 km kvar börjar man se byn uppe på toppen och jag kan säga att för de flesta är det nog en känsla som är efterlängtad. När jag sitter där och tar i allt vad det går för att överhuvudtaget flytta cykeln framåt funderar jag på Pantani...Armstrong som körde uppför backen nästan dubbelt så fort som mig. Gubbcykling och proffscykling är två helt olika sporter....på två helt olika planeter. När jag väl kom in i byn och började närma mig målet va det en skön känsla...av att ytterligare en gång klarat denna utmaning. Pastan ...köttet....och inte minst ölen som serverades efteråt satt som en krocketklubba på smalbenet.



Pasta och några öl kan få liv i en gammal kropp



Ola och Magnus är nöjda efter en lång dag i sadeln



Massor av cyklister från hela världen

Hängde kvar vid målet ett tag för att kolla in alla cyklister från hela världen som rullade in. Det är en fröjd att se alla lyckliga som kom in....och alla är vinnare i denna utmaning.
174 km....5000 höjdmeter.....totaltid 7,40 h.....30 plats i min klass (gubbar mellan 50 - 60 år) guldmedaljtid i min klass ( och i alla klasser ) startande vet jag inte...men jag vet att dom stängde anmälan vid 7500.
Om ni är sugna att köra ett långlopp i alperna kan Marmotte vara ett alternativ. Visst är det jobbigt...men man tar sig runt om man har förberett sig bra....otrolig natur....otroliga minnen.....alla är vinnare, oavsett tiden.

Piggt gäng från Skåne dagen innan loppet

Det som är kul att man ser en åkare som man har sällskap med ett tag...sen försvinner han och helt plötsligt....kanske flera timmar senare dyker han upp igen...efter som det är svårt att paca sig själv och ligger man på lite för mycket så straffar sig detta kanske en timme eller två senare. Själv hade jag sällskap uppför Télégraphe med en fransman i kompressionknästrumpor (hur fan man nu kan cykla i det) och en knirkande spurtkloss. Hur mycket jag än tog i hörde jag knirket bakom mig och blev mer och mer irriterad. Jag försökte öka lite för att bli av med honom och det gick bra. En timme senare uppför Galibier hörde jag plötsligt det där knirkande ljudet bakom mig igen....vände mig om och såg ett par knästrumpor på rullen. Blev förbannad och försökte öka igen....Yes...nästa gång såg jag killen vid serveringen efter målgången...nöjd.

Kvällen efter loppet tillbringade vi med vår kompis Rudolpho...Alpe trevligaste restaurangägare

Nu drar vi till Italien på någon veckas semester. Första stopp Barolo i Piemonte för lite vindrickande sen ner till kusten för sol och bad....och kanske lite cyklande.