Det gick åt skogen igen

Imorse på pendlingen till jobbet fick jag sällskap av den alltid trevlige Kristian Hallsten. Han har gjort en karriär från cyklist till en av sveriges bästa triathleter. Det är alltid kul att ta en runda med han. Stark som attan vilket inte helt fel i den skånska motvinden. Det är jäkligt svårt att klä sig rätt denna tid på året. På morgonen är det just över nollan och när man skall hem 10 - 11 timmar senare är det som idag 15 grader varmt. På hemvägen ser man ut som en kamel med fickorna fulla av handskar, undertröjor, skoöverdrag osv. Förhoppningsvis kommer snart värmen och då slipper man alla dessa övningar. När vi satt och snackade idag på väg till Lund dök det upp lite olika ämnen som vanligt. Allt från träning till lite olika dopingfrågor hann att avhandlas.

Alltid lika kul att cykla med glade Kristian

Jag har sett på lite olika sidor att den olympiske mästaren från 1984 Alexi Grewal har varit på gång med en comeback. Första gången jag träffade Alexi var 1980 i Belgien. Jag brukade alltid bo hos en äldre dam i Zomergem utanför Gent. Mrs. Deene var känd i cykelkretsar för sitt cykelpensionat. Här hade många kända cyklister bott genom åren. Stället var ett råtthål...men billigt....man betalade typ 70 kronor per natt inkl. mat. Maten var ett kapitel för sig .....frukost, en macka med ost och 6-7 Kalas puffar i lite mjölk...middag, 8 stavar rivna morötter och ett gäng potatis. Ville man ha något mer så fick man betala extra. Besöken ner till den lokala frietsvagnen nere på torget i Zomergem blev många. När man tänker tillbaka undrar man va fan man sysslade med...men nu efter många år så är minnena bara roliga. Jag och brosan hade kört non-stop från Sverige till Gent i min gamla 145:a. Kom ner sent på kvällen och var slitna. Mrs. Deene visade var vi skulle sova....det var allid 4 till 6 bäddsrum. Vi skulle dela rum med ett gäng australiensare och en ung amerikan. Det tog inte många sekunder innan vi sov....slitna som vi var. Tydligen hade jag snarkt också, för på morgonen klagade alla över en jäkla massa decibel i rummet. Amerikanen såg ut som ett lik och klagade på att han inte sovit en blund på hela natten. Konstigt tyckte jag för jag hade inte hört ett knyst på hela natten. Nere till frukosten var det bara glada miner och ett bra tugg runt bodet. Den unge amerikanen presenterade sig som Alexi från Colorado. Han var helt OK men väldigt amerikansk. Han såg ut som en indian....men senare berättade han att hans farsa var sikh...där av hans mörka skinn. Efter några dagar av tävlingar och träning så bestämmde vi oss för att nästa dag köra ett långpass upp genom södra Holland. Vi var ett gäng som gav oss iväg på morgonen och rundan gick bra .......bra tempo och milen tickade iväg. På väg hem från Sluis i Holland blev några stycken kvar och därbland Alexi. En mil innan Zomergem passerade vi Oost Eeklo då plötsligt Alexi drog på en tvärnit....jag tänkte, va står på nu. Han började rota i fickorna på cykeltröjan och plötsligt drog han fram en cigarett. Jag höll på att svimma....en rökande cyklist var inte ofta man sett och speciellt inte i Sverige. Jag kan berätta att det var ingen Marlboro han drog fram utan en handrullad rackare garanterad fylld med jazztobak. Vi drog vidare utan Alexi....han kom hem ett par timmar senare...glad ihågen. När man några år senare såg han som vinnare på OS trodde man inte sina ögon. Så kan livet gestalta sig när man har talang. Efter OS blev Alexi proffs både för Panasonic och RMO...men utan framgång. Var gång drog han hem till USA med svansen mellan benen. Sedan försvann han totalt och var i många år helt utslagen utan tänder i munnen och bodde på olika härbärgen för homeless. Nu var comebacken på gång....bra blogg....bra träning....men nu tog det slut igen. När livet är tufft kvittar det hur snabb varit på cykeln.